Det satt en flicka och en pojke mitt emot varandra i sandlådan. Hon i blommiga stövlar och han i hög hatt. De var blöta av regnet och frös båda två, men de byggde på sina sandslott.

Pojken reste sig upp viftandes på en spade för att slå ihjäl en envis geting som gång på gång attackdök mot hans huvud. Tillslut fick pojken in en träff och getingen vinglade iväg mot närmaste blomrabatt. Men mitt i allt svischande när pojken träffade getingen, ryckte han till, för egentligen ville han inte skada det lilla djuret. Hatten på hans huvud föll framåt av rycket och ned i sandlådan. Pojken skadade getingen, hatten skadade flickans sandslott.

Nu hade flickan tur, för hatten förstörde bara västra muren och lämnade resten intakt. Men skulle inte regnet redan strilat från hennes hår ner över ansiktet, skulle man sett att även tårar rullade nedför hennes bleka kinder.

Flickan visste att det bara var ett sandslott, som tillslut ändå skulle falla ihop. Men hon hade jobbat så hårt med det. Hon kunde inte hjälpa att hon blev ledsen. Hennes ansiktsdrag blev strama och hon bet sig i läppen. Pojken stelnade till helt förskräck och mumlade fram ett tyst förlåt. Under tystnaden som följdes sprack molntäcket upp för en stund och solen lyste upp pojkens blå ögon som under den svarta luggen.

Flickan plockade försiktigt bort hatten från sandslotten och med blicken på pojkens skor räckte hon tillbaka den till honom. Han tog emot hatten med ena handen och greppade hennes mjuka hand med den andra. - Förlåt! sa han igen och mötte hennes blick när hon tittade upp under luggen som låg klistrad mot hennes panna. Hon tog emot hans hand och reste sig upp. Ställde sig så nära honom hon kunde komma och gav honom en puss på den blöta näsan.

De flätade ihop sina fingrar och vandrade tvärs över gräsmattan hemåt. Så återgick dem till att vara vuxna igen.