Allt vidsträcktare blir skuggorna i det vackraste anlete som jag känner till och i djupet av detta ansikte, rider jag fram på stormens kyss, slåss för lyckan och det vackraste leendet jag känner till.

I gluggarna på bortre sidan av den arkadiska dimväggen, förlider, svinner det vackra... seglar bort, seglar ut på vidsträckt och bråddjupt världshav.

Där i skumrasket. Tvärsigenom grenar och sly, springer jag rasslande. Jag flyger, svävar, jag känner mig som ekan som driv fram med åror och där på en sjunkande ö stiger jag i land.