Där gick en gammal odalman
med trötta tunga steg,
han gick för att en sista gång
få syna äng och teg,
där han med möda, kraft och nit
röjt och odlat bit för bit.
Nu gick han där med skumögd blick,
såg som i en spegel,
sin levnads dagar dra förbi,
han tänkte på en regel.
"Man får skörda vad man sått".
Det gäller stort, det gäller smått.
I all sin levnads tid han sök
den regeln trogen vara.
Nu står han här i ålderns höst
och låter blicken fara,
ut över äng och åkerteg,
går så bort med tunga steg.
Han anar, snart så kommer dag
då ingen mer skall så
och skörda på den teg som var
hans stora stolthet då,
när han för första gången såg
där lyste gult av mogen råg.
---
Tid försvann, dag blev till år,
nu är det länge sedan
någon brukade hans teg,
där sträcker träden redan
mörka kronor högt mot skyn
runt ödetorpet långt från byn.
Och än i dag så kan du se
emellan mörka grenar,
där skymtar det en ändlös rad
av mossbelupna stenar.
Det är den gamles stengärdsgård.
Ett vittnesbörd - en minnesvård.
Ingvar Björkdahl