16:e avsnittet, Sigge, den tvåpoliga isbjörnen

Tjingeling stod som fastfrusen. Jojo och Agagaton var puts väck. Han tittade rakt fram och det enda han såg var en vit lurvig mage. Han lyfte blicken uppåt och till sist såg han huvudet, med stora gula tänder och ett par svarta solglasögon som det stod Sigge på.
Jojo tittade fram och sade: Coola brillor, sen försvann han igen.
Agagaton tittade fram och sade: Såna tänder vill jag ha. Och som om han uttalat en trollformel nös isbjörnen och tänderna for iväg och landade på marken framför honom, det var bara löständer.
Agagaton plockade upp dem och satte dem på huvudet men de gled ner i ögonen hela tiden. Isbjörnen sa till honom att ge tillbaka tänderna, men då skrattade Agagaton bara. plötsligt kom en lurvig tass flygande fast Agagaton hann ducka i tid, men det gjorde inte Jojo, som precis tittade fram och han flög flera meter bakåt när tassen träffade. Underligt nog hade alla tre Tjingelingarna en blåtira och de började skälla på isbjörnen och kalla honom genmanipulerad albinohårboll.
Sigge satte sig tungt, så att marken skakade, och tog huvudet mellan tassarna och bara tittade på kängurun med ledsna bedrövade ögon, och så började han snyfta. Hela kroppen gick i vågor.
Tjingelingarna drog automatiskt fram var sin lindrigt ren näsduk och räckte till honom och då började han tjuta ännu mer. Tjungelingarna tittade fascinerat på.
Efter en stund kom en stor vitskäggig gubbe med röd solbränna över sin enorma mage. Han undrade vad de hade gjort med hans Sigge. Han lade en rödbränd arm om axlarna på sigge och klappade honom på huvudet, fäste ett koppel runt halsen på honom och sedan vände han sig till Tjingelingarna och räckte fram den andra solbrända armen med handflatan uppåt. Agagaton lämnade motvilligt ifrån sig Sigges löständer. Gubben torkade av dem mot sina shorts och gav dem till Sigge.
Sedan sade han till honom: Ge mig ett vrål som en jättebamsing till björn. Först kom det bara ett gnyende som till och med Agagaton kunde överrösta i sömnen. Sedan kom det ett rytande som fick Tjingelingarna att trilla över ända. Jojo plockade fram öronpropparna och Agagaton blev tvungen att lämna tillbaka löständerna igen.
Gubben presenterade sig som Claus och förklarade att han liksom var på semester. Han hade tröttnat på de oändligt vita vidderna i det frostigt kalla Skandinavien.
Han hade egentligen tänkt att åka hit på sina renar, men Rudolf vägrade att gå längre än till snögränsen. Så han hade rest hit med Sigge som började bli gammal och frusen av sig, och sen sa han: ”Som ni kan se skulle han inte ens kunna göra en fluga förnär.” Tjingelingarna kände på sin blåtira, medan de muttrade något om att det tydligen inte gällde kängurur.
Sedan tittade Tjingelingarna på varandra med tindrande ögon och ett djävulusiskt leende, och Tjingeling vände sig till Claus med sin oskyldigaste min (och tro mig, han kan verkligen se oskyldig ut) och frågade om han inte kunde få gå ut och gå med Sigge.
Claus hade inget emot det och lämnade över kopplet.
Så fort de kommit utom synhåll för Claus, stannade de och Tjingeling började viska i örat på Sigge samtidigt som han gav honom en slurk ur sin plunta. Efter ett tag började den vita håriga massan att skaka av undertryckt skratt.
Fortsättning följer: Koalor på hal is, eller nåt.