Kapitel aderton
Den dimmiga demonen

Sigge rör sig smygande fram genom den rullande dimman, till ledmotivet från Hajen. Hajfenan som Agagaton fäst på ryggen på honom syntes tydligt genom dimman, mest för att den hade ett liksom svagt blåaktigt skimmer.
Plötsligt stannar Sigge framför ett träd och börjar sakta resa sig upp på bakbenen. Om du någonsin hört koalor skrika av skräck så var det då. Tänk dig bara att sitta lugnt i sitt träd och dingla med benen medan man tittar på dimman nedanför och se en skimrande hajfena och ändå tycka att man sitter säker i sitt träd tills en vit ullig demon med stora gula tänder helt plötsligt stiger upp ur dimman. Mitt i kalabaliken när koalorna försökte fly så högt de kunde i träden, kunde inte Tjingelingarna hålla sig längre utan brast ut i sitt klingande genuina trestämmiga skratt, följt av ett lite mer väsande skratt från den västliga taipanen. Taipanen skrattade så att han fick ont i magen. Inte konstigt att han fick ont i magen eftersom han ätit upp en hel veckas ranson av Tjingelingarnas vegetariska hamburgare.
Sedan hördes Sigges bullrande skratt, magen gick i vågor. Koalorna stannade och vände sig om och såg känguruna stå där och räcka lång näsa åt dem. I brist på tillhyggen att kasta på kängurun, räckte de ut tungan. Egentligen vågade de inte kasta någonting med tanke på att de kunde träffa isbjörnen som såg tillräckligt stor och stark ut att kunna rycka upp träden med rötterna. Men efter ett tag började till och med koalorna att skratta och höll med om att det varit ett otroligt lyckat spratt. Hela eucalyptusdungen ekade av skratten. Efter en stund såg de en rödbränd figur komma gående genom dimman. Han såg väldigt munter ut. När han kom fram föll också han i skrattet med sitt Ho! Ho! Ho!
När alla skrattat färdigt frågade han vad alla skrattade åt. En liten koala började genast berätta och spelade hela scenen själv, med stor inlevelse, och alla började skratta igen. Claus torkade sig om ögonen och tackade Tjingeling & Kompani och alla närvarande för att de fått Sigge ut ur sin dysterhet.
Jojo började känna sig hungrig och sträckte sig ner i fickan efter en veggieburgare men kunde inte hitta någon. Jojo tittade på taipanen som blev lite röd om kinderna, skruvade lite på sig och förklarade att han ätit upp alla burgarna. Claus som hörde detta sade att han bjuder på julibord och så plockade han fram en enorm jutesäck som han haft med sig. Ur denna plockade han ut bord och stolar och en grill och massvis med mat. Snart fylldes dungen av aromen från grillade bananer.
Och här skulle det väl egentligen varit att alla levde lyckliga i alla sina dagar, men ...
Efter den överdådiga middagen satt alla kvar och pratade, koalorna vid ett eget bord, och Tjingelingarna satt vid ett annat med taipanen, Claus och Sigge.
Koalorna började tissla och tassla sinsemellan och beslutade sig för att de skulle spela käng-guruna ett spratt och efter en stund kom en liten koala fram till taipanen och viskade något i hans öra (taipaner har inga öron, men du fattar) och ett sataniskt leende spred sig över ormens ansikte och tungan spelade över läpparna. Taipanen väste tillbaka något som lät som en serie siffror, som koalan antecknade med ett belåtet leende och gick sedan tillbaka till sitt bord. Någon plockade fram en plansch med Teddybjörnen Fredriksson och började skissa på baksidan, medan en annan höll noga koll på att Tjingeling & Co. inte kunde se något.
Missa inte den spännande fortsättningen (som vid något tillfälle kommer att skrivas), Kängurun som gjorde lumpen.