Dödensväntrum,
vi sitter där alla, så tysta, ihåligt grå,
ihop krypta intill väggen, tillsammans så små.

Jag pressar ögonen in i nacken så långt jag kan,
hindrar mina tårar att piska själ och kinder.

Jag älskar dig för att du fanns, när alla andra valde att gå.
Dina kramar gav mig den värme som fick mig att överleva,
då jag var som säkrast på att jag skulle dö.


Det är sommar men i mitt bröst är det höst,
frusen mark, kala träd.
Flyttfåglar tecknar pilar mot himlens grå.

Du finns i mina tankar, dag som natt,
för allt som varit, det som aldrig mer kommer att bli.

Din gryning kommer aldrig någonsin igen,
dödensväntrum är nu bortblåst.

Jag sitter gråtande innanför min låsta dörr,
låter tårar dansande piska min själ, bränna mina kinder.

Döden hämtade dig,
ni vände sedan hem igen.

Du bor i mitt hjärta,
äger min känslofyllda själ,
låter dig göra det, du behandlar mig alltid väl.