Gondolerna har tystnat i natt;
livlösa skelett utmed vår hamn.
I guppande vågor minnen av skratt
hittade hos Poseidons faderliga famn.

Våra ögon livliga likt av korall.
Våra tungor utan talan och tröst.
Hos varandra vågornas intervall,
med bultande slag i lyktors bröst.

Tala i tungor för jordfast hand,
lystra till kräftans klor som ljöd.
Sjunk nu ned vid främmande strand,
och bada tankar i månljusets glöd,

Gondolerna förblir under månen fast;
knotor mot mörka valvet sig sträcka.
Havet slet oss bort i all hast
för att samvetet återupptäcka.