Hos dig har tiden

liksom stannat




tapeterna har gulnat

och dammet ligger tjockt

över dina möbler

som bär spår av åren...




solen letar sig förstrött in

genom spetsgardinen




din hand smeker

den röda pelargonen

som jag hade med mig...




så fin säger du...så fin

men din blick är

långt borta




med vemodet

som en tyngd

över mina axlar




stänger jag

tyst din dörr


du märker det inte

för ingen kan

längre helt

tränga in i din värld