Han var tvungen att bita själv själv i handen för att inte skrika. Hjärnan arbetade febrilt med att plocka fram alla kunskaper om avslappning som den bar på. Te, varm mjölk, vila, meditation, massage, energifokusering, mantran, och så vidare. Inget ville fungera. Han låg ovanpå det gråa överkastet och skakade. Vivaldi ur högtalarna gjorde honom spyfärdig, men visste inte vad annat han kunde spela som inte gav ytterligare ångest, Vivaldi har i alla fall ingen text. Och det överröstar orden på repeat i huvudet ibland. VARFÖR KAN DET INTE VARA TYST!  Han biter sig återigen i handen, allt för att hålla sig från att göra något dumt. Ligger och hoppas att någon, vem som helst ringer och ger honom en sekunds andrum och ger honom något av bekräftelse. Att någon vet att han lever. Att det finns en anledning till att han ligger och skakar i sängen utan att göra något åt det, när det finns något att göra. Han hade tömt skåpen på sprit när han hade mått bra, och kastat ut rakblad och sett till att inte ha några pengar hemma. Men nu gör det ont.  Och det är ingen som ringer och huvudet snurra, kroppen värker. Och ögonen brinner av tårarna.