Alla nätter är ett innandöme. Så har det varit. Ett inkrupet, sammanlänkat, i formen av starka händer skurna i ljus. Det är dit jag går. Återvänder. Djupt men oansträngt. Och så morgnarnas ogripbarhet, dagens töcken. Det där som kommer emellan. Som hålets liv av sten.

Det syns några stjärnor, för få för att bilda konstellationer. Lösryckta. Jag griper efter brevet i klänningens ficka, det ligger ännu kvar där. Känner på det – papperet har blivit blankt, mjukt, som silke. Av skrynklorna som beslutsamt slätats ut, av att modstulet skrynklas igen. Av många veckors värme och fukt från min hand som sökt mot det efter svar som inte skall komma.

Jag tänker på min syster. Brevet är till henne. Kommer att tänka på hur hon kom till mig när Torvald hade sagt upp sig:

– Söka lyckan. Så säger han. Han vet inte vad han har. Vad han ger upp.

Hon skakade formligen av harm. Jag satt vid potatishinken; hon hjälpte mig med några, men skar tjockt, drällde skal omkring sig. Dubbelt beklämd spelade jag med den gången, sa det hon ville höra och nickade medhåll om trygghet och att veta sin plats i livet. Men spelskötare i det gudsförgätna – var det något att bli kvar vid? Om rösten ropade i bröstet efter något annat. Driftig var han, spring i benen. Jag beundrade och skyggade. Förhäxades och drömde.

En stjärna slocknar i norr, förtärd av ett molnsjok. En annan blir synlig i öster, blinkar och slår.

Jag sitter hopkrupen vid hålets kant. Öppnar handen, sluter den igen, runt sanden, jorden; mindre än förut, naglarna når köttet – gör märken, som snart måste försvinna, och jag speglar mig i jorden. Tar upp en sten, sval; det är afton, redan mörkt och temperaturen har börjat att falla. Ned i hålet slungar jag stenen: tag den också, tag allt, sluka det och svälj det ner till malmkroppsbuken; söndra eller lev av den.

Hit har jag gått för att vara ensam; sveket söker ensamheten. Det har inget annat sammanhang. Torvald lämnade sin del av det. Straffdomen. Rikhaltig, öppen i dagbrott, för mig att bryta den ur. På sätt och vis är det som det skall vara; det är en gruvort, här skapas inga minnen. Det byggs, jorden töms på värde och sedan är det över och flyttlassen går till nästa berg.

På nyårsnatten gick vi hit första gången. Snön föll, flimret av ett anlupet silver i luften; det var inte att jag sökte hans famn eller att han lutade sig närmare – avståndet mellan oss, utmätt av avvägningen; vi kände ju varandra så väl, men att vara så ensamma, konvenansen – det sögs bara undan, upphörde, föste oss hårt ihop, läppar och tänder mot tungor och läppar och händer försvunna i nackhår. Ett sprakande i luften. En tid som blev blodröd och saktad till ingenting. Hur jag skakade sedan, oförmögen att tala.

Dunklet inrymmer skalor av grått. Lupiner har börjat ta rot i den frilagda jorden, skotten översållar marken, hopar av månguddiga stjärnor på korta, mörka stänglar. Längre bort blir de osynliga, en del av markens skenbara endräkt. En slingrande skugga ligger utrullad över marken, fram till avspärrningen runt det väldiga hålet, upphör i det – kanten är ännu obegripligt skarp – för att återuppstå bortom dess andra sida. Det är vägen. De raka betongtornen växer ur knivdraperiet av dalaskog, tecknar sig mot det sista ljuset i himlen. Personlaven och berglaven; två mörka stoder, som dubbelt uppfordrande skuggor av varandra. Och så hålet; på dagen såg man tydligt gränser mellan olika skikt: silt, sten, lera, lager på lager ned till den djupa svärtan där vattnet börjat samlas – men nu suddades gränserna ut. I deras ställe: denna enda, slutgiltiga plump av bottenlöst bläck –

– Sigrid! Var är du?

Jag rycker till, höjer min blick emot rösten: det är Ingrid, min syster. Hon går sista biten längs med repet som omgärdar hålet, låter det löpa i handen.

En gång när vi var små lekte vi på gården, bland getterna. Hon skulle balansera på hägnaden, visa upp sig. Men hon föll, slog ut en tand i fallet och blodet rann. Det var sista sommaren på gården. Varför kommer jag att tänka på detta nu? Hon hade försökt låtsas som ingenting, höll kvar tanden med tungan, pressade ihop läpparna och lät blodet fylla munnen. Vad var hon så rädd för? Till slut gick det inte längre. Förstås. Mor frågade något, hon var tvungen att svara. Blodet vällde ut som ur en dammöppning, en kaskad – blev med ens till en oregelbundet formad pöl mellan dem. Katten kom i vägen och sköt iväg med ett fräsande. Blodet och saliven dränkte skorna, hängde i sega strängar från mungiporna ned på magen, målade klänningen. Och mor fick närapå dåndimpen. Jag minns den avslagna tanden, hur den blänkte vit i pölens mitt. Jo – hon kunde också, Ingrid, syster min. Hålet har hon kvar. Nu är hon framme här invid mig.

Ingrid bor kvar i Idkerberget, fast så många andra gett sig av, till Borlänge eller Ludvika. Alltjämt hoppas hon; väntar ännu på ett brev, ett besked om anställning, om lägenhet och kom så fort du kan, som vägen bär dig. Väntar att den svarta bakelitluren i hallen skall skallra och rassla i klykan när samtalet kommer. Eller att Torvalds rivierablå PV ännu en gång skall rulla in över den grusade uppfarten och stanna utanför porten, som den brukade göra varje dag, förebådande kyssen och omfamningen som väl följde. Men hon väntar förgäves; där Torvald ligger finns ingen telefon och hans PV är en förvriden trasighet i ett hålrum 400 meter under marken. Jag vet det, men jag kan inte berätta det för henne.

Jag försöker ofta föreställa mig hur det lät, hur Torvald måste ha uppfattat förloppet från sin bil parkerad vid lekplatsen. Kanske satt han med slutna ögon för att vila sig redo för nattkörningen mot Stockholm. Eller så stod han bredvid, hängande mot den öppna dörren med foten på insteget och en cigarett mellan tummen och pekfingret. Kanske stirrade han på armbandsuret med stressrynkan mellan ögonbrynen allt mer djupnande, och undrade var jag var någonstans, vad som uppehållit mig i uppbrottets ögonblick.

Sedan sönderfallet. En sättning där, i det urholkade djupet, i virrvarret av orter och gångar där malmen brutits levande och skrikande ur ett allt mer utbrett grovmaskigt nät av gråberg – malmen han själv hade hissat med jämrande vinschar, under de långsamma hjulens vridande styrka.

En sviktande åder. Lager som rasade in mot lager, ytan som rämnade och dammet som plötsligt uppfyllde luften. Det måste ha gått fort, det måste ha skett på ett ögonblick, men kanske fanns det tecken som föregick det för den som fanns på plats? För Torvald. Klövs marken upp i en vidgande reva, för världen att vältra sig ned i, eller sjönk bara hela hålets bredd undan på en och samma gång? Hade han sprungit?

Ingrid står och ser på mig nu, sträcker ut handen, och när jag reser mig och går henne till mötes minns jag hur Torvald brukade sträcka ut armen mot mig. Hur han drog mig till sig, satte handen mot min midja och under kyssen lät fingertopparna girigt pressa mot min ländrygg; där värker ett märke av saknad nu, där har huden också kollapsat i tomhet.

Hon ber mig komma; jag nickar, följer henne. Vi går tysta. Jag kramar brevet i fickan hårt med vänsterhanden, för att skörda sveket och fjättra det, stryka det som olja mot hennes tinning. Men inget sipprar ut, och allt jag fångar är det tysta bruset. Hon med sina frågor. Jag, med svaren. Min egen fråga ekar ohörd. Så formas mina tankar, till ett hårt virat rep, linan som sänks i schaktet.

Ett utdraget gnällande ljud – likt ett bågspann, ett ljud av blått järn – övermannar oss ur mörkret bakom. Långsamt vänder vi oss; vinden sliter och tänjer i ett uthus, innanför avspärrningen, som ännu står och väger över kanten. Vi anar hur det kränger och hur det tippar tillbaka. Ingrid huttrar till, drar sjalen åt sig med ena handen, lägger den andra mot min axel. För ett ögonblick står vi exakt som vi gjorde den där morgonen i mars, när alla nyvakna som rusat upp för att undersöka dånets och dammets ursprung till sist enats om ett lämpligt avstånd att samlas på, var avvägningen mellan nyfikenhet och försiktighet måste dras.

Ställbergsbolagens ingenjörer kom snabbt dit, satte upp rep, skyltar, förmaningar; men när dammet fallit till marken hade ju allt gått bra, ingen hade kommit till skada, bara tomma byggnader och bilar, och vilken guds försyn att det hände när det hände och inte på dagen när lekplatsen var full av barn. Så lät det. Jag ensam visste att det inte förhöll sig så.

Sigrid ser forskande på mig och böjer häftigt ned huvudet, lindar en ljus hårslinga runt fingret. Jag ser att det skälver.

Vinden igen; den rör sig stötvis, kastar sig i krumsprång, kyler ned oss och kommer med obestämda dunster som den plockat upp längs sin färd. Våren är en sammansmältning av lukter: förruttnelsen, förgängelsen inlagrad i jorden, det nya, obildade som knoppas – och så detta som legat infruset i vinterhöljet, tinar ut och lever igen. Det är alla röster, nu och då och sedan på en gång. Och jag minns Torvalds röst i telefonen:

– Jag bilar upp igen, i hemlighet, och hämtar dig. Möt mig vid lekplatsen klockan två.

Han lät uppsluppen, men orden formades runt en kärna av hård beslutsamhet.

– Menar du allvar? Vet inte Ingrid att du kommer?

Han hade hejdat sig; fuktade kanske överläppen med ett långsamt drag av tungspetsen, höger till vänster, som han hade för vana.

– Nej. Inte nu, sedan. Det måste bli så här, det förstår du. Uppbrott, bodelning, tårar – ja – allt har sin tid. Men jag vill att du följer med mig tillbaka med detsamma.

Och han väntade just där och jag blev mycket sen, på grund av brevet jag kände mig tvungen att skriva till Ingrid. Hur jag våndades med att finna ord som kunde förklara. För hur skulle jag inte kunna berätta? Brevet, som jag sedan smusslade undan och som hon aldrig fick, för hur skulle jag kunna berätta då? Vem skulle det gagna?

Veckorna efter raset var jag tvungen att ljuga. Det syntes ju förstås på mig att jag var förkrossad. Varför skulle jag vara det för ett hål i marken? För en lekplats och några bilar? Och Torvald var trygg i Stockholm, varför skulle han inte? Så jag sade att jag burit på ett barn. Att jag fått ett missfall. Fadern? En tillfällig kontakt, en gruvingenjör; någon som kommit med ritningar och kartblad, gjort sina mätningar och sedan rest igen. Jag höll fast vid lögnen så hårt att jag trodde den själv.

– Åh, Sigrid. Det har hänt någonting som jag måste berätta.

– Vad? Vad är det som har hänt?

Jag ställer mig och ser mot lavarna, söker en fast punkt i betongen, vet inte vad som ska komma.

– Jag har fått plats. På prov, som växeltelefonist. Jag reser.

Ingrid brast i gråt, men lät tårarna rinna utan åtgärd.

– Jag kan inte vänta längre, pengarna är slut. Att gå här och grubbla... Jag vill ju inte göra det besvärligt för dig, inte nu, Sigrid, när du har det så svårt. Jag ser ju hur du lider. Men du kan inte bo kvar. Jag måste sälja. Åh, kan du förlåta mig?

Jag tänker att sanningen är mörkret; det förändrar ingenting, bara vad vi ser och hur vi ser det. Allting finns där, alla konturer, alla ytor och former, för den som låter sina fingrar känna efter. Man kan se i mörkret också. När ögonen vant sig. Man ser det på ett annat sätt. Det är det hårda ljuset av våra illusioner som lurar oss med att sätta brand och färg i allt, slår dunster i ögonen. Nu medan tystnaden kommer mellan oss förnimmer jag en rörelse i magen. Det rycker till, högt, uppe till höger, jag tappar luften lite. Vinden kantrar.

Vinden kantrar. Nu slätar jag ut brevet mot högra låret och ger det till min syster. Jag tänker på en vit tand i en pöl av blod. Hennes händer; jag viker dem häftigt runt brevet med mina, kramar dem ett ögonblick och släpper. Nu stannar Ingrid. Jag fortsätter att gå. Jag tänker att sanningen är mörkret.

Jag tänker för ett ögonblick på stockholmsbussen, hög, pärlgrå och vit; att jag har lite sparat i kaffeburken i kammaren; tänker mig till ett galonsäte, slagghögar utanför fönstret att resa ifrån. Men som vanligt – och till skillnad från för sådana som Torvald – så följer det ingen ankomst, min tanke har inget urskiljbart mål.

Grundvattnet fortsätter sippra ut i hålet, oändligt långsamt måste det tömda berget fyllas.