Håll mig så hårt,
att hjärtat tappar luft
När natten knyter an,
utan din puls blir det tufft.

Vi slår huvudet in,
i varje hörn av gatans rum.
Finns flykten, nej
läppar stilla stannar stum.

Vi stod ensamma,
men så nära varann ändå.
En sista droppe druckit,
handen sökte hitta att nå.

Din hand dansande drömsk
under gatlyktans transcendens.
I ett rum av ändlighet,
ett leende, en hjärtlig tendens.

Nattfjärilar av mänskligt kött,
fladdrar stumt intill ljuset.
Men inga händer togs,
Och sakta försvann vi i ruset.

Det är stadens sång,
nattfjärilar med stulet sinne.
Som en smilgrop sovandes,
falnande blir ett vackert minne.