En septembermorgon tog jag flyget ifrån er.
Med luft under vingarna
ska tydligen allting kunna ses klart
Så, jag väntade mig tårar,
jag väntade på paniken
"Varför händer det ingenting?"
Klockvisaren snurrade vidare
varv efter varv
Hånande sa den
"Du känner ingenting"

Jag spärrade upp ögonen (om jag inte blinkar så tåras de nog)
och spände blicken i gröngrå träden jag identifierar som mitt hem
Ett hem, ett liv, som krympte allt snabbare
utanför fönstret. Under mig. Hejdå
Jag väntade mig tårar
jag väntade mig ånger,
jag väntade mig ångest
men allt jag kände var

luft.

En kyla jag aldrig trott att jag skulle känna mot er
ilade genom varenda ben
varenda led
Jag genomled hela dagen,
huttrandes på insidan
Varför kunde det inte bara få bränna?
Svida?
Jag ville bara få känna,
lida,

igen.

Ty ingenting tröstar mer än att få känna sig otröstbar
"Varför gjorde jag såhär?"
Att ifrågasätta är att finnas

Så, en septembermorgon fanns jag inte
Det var den morgon jag lämnade er