jag ser samma gator varje dag och går på samma trottoarer
träffar samma människor och pratar om samma saker
det är som om allting suddas ut på kvällen
och nästa dag börjar allting om

jag hatar att vakna och känna att allt kommer att bli
precis som igår

du drar mig upp ur sängen varje morgon
och jag önskar att jag kunde berätta
hur tacksam jag är över det
och hur mycket jag hatar att du gör det
jag vill ligga kvar, sova, försvinna
du ser inte sorgen i mina ögon men
jag blundar kanske för ofta

vi sitter på balkongen och du säger att jag åtminstone lever
och mitt hjärta börjar bulta av ångest
stenarna på axlarna blir plötsligt tyngre
"jag lever inte, jag överlever bara"
jag hetsröker och hoppas
att du inte ska förstå vad jag menar
men du börjar gråta
och jag önskar att jag kunde förklara

tänk om jag kunde förklara hur det känns
hur det känns att alltid ha ont och
inte veta vad man ska göra åt det

jag har försökt och försökt
men varje morgon är densamma som morgonen innan
och jag följer alla råd de ger mig
ät ordentligt, sov ordentligt, rör på dig,
skriv listor, ha inte ångest, gör saker du mår bra av
men jag minns knappt vad som brukade göra mig glad
kan knappt äta
kan knappt sova
och ångesten är närvarande i varje andetag

tänker att jag ska klippa av mitt hår
tatuera hela armen, åka utomlands,
jobba med något helt nytt,
sola och bada och springa längs stranden tills benen går av
men man kan inte springa ifrån någonting,
allting kommer alltid ifatt

jag har börjat röka igen och förlåt mamma,
jag vet att jag inte borde
förlåt pappa för alla gånger jag inte förklarat
när och varför dina ord gör så ont
förlåt lillasyster för att mina sår
får dig att tro att det är okej
förlåt storebror för att jag aldrig tror på dig
men jag tror inte på mig själv heller
förlåt älskling för att jag aldrig orkar

jag är ledsen över att jag inte orkar
och jag orkar inte för att jag är så ledsen.

hittar inte mig själv längre,
vet inte vart jag ska leta

går på samma trottoarer varje dag men jag är inte där
pratar med samma människor
men hittar inte ens mig själv i deras ögon


det är så svårt att förklara
det är så svårt att förklara hur det känns när man sitter på en kall balkong en sen lördagkväll och gråter för att ingenting går över

gråter för att man bara överlever.