Det är alltid gott om förspillda krafter och onyttiga offer, ty villfarelsen spelar en ofantlig roll i de mänskliga meningarnas och handlingarnas historia; det är utan tvivel synd om den som hör till de nedtrampande och misskända, men det finns en stilla tjänst som envar kan ständigt fullgöra, nämligen att vara god, rättvis, modig och tålmodig. Vad som håller det stora samhällsmaskineriet igång är ändå mer summan av obemärkt arbete, anspråkslösa dygder och anonyma förtjänster än verkmästarnas, tjänstemännens och direktörernas bråk. Ett odödligt namn är en lyx förbehållen lyckans utvalda: man kan reda sig utan detta privilegium och det ligger mera stoicism i att avstå från det än i att eftersträva det. Att vara tillfreds med genomsnittsvillkor och obemärkthet när man hade stoff till något större är inte utan nobless. Abauzit kunde undvara Rousseaus klingande lovtal, men Rousseau kunde inte undvara ära. Den senare var en stor man, men den förre var en vis.


25 febr. 1876. - Att predika är fåfäng möda; att föregå med exempel är vida bättre, ty det övertygar mer och är inte bortkastat för predikaren.
Detsamma gäller om professorsämbetet. Det vore bättre att skriva böcker; studenterna hålla en mer räkning för det och det inbringar mer ära.
Uppoffring och självförnekelse kan alltså vara en dumhet. Världen föredrar välförstådd egoism och samhället har större nytta av sådan. En egendomlig tillämpning av ordspråket som säger att välgörenhet börjar hemma.
Hjärtat trånar efter en ordning där var och en skulle tänka främst på andra, en ordning av syskonkärlek och utstrålande sympati, där samfälld välfärd skulle framgå ur allmän självförgätenhet. Men världen är inrättad efter en annan plan. Den vilar på personlig fördel och egenkärlek. Mån envar energiskt vinnlägga sig om sina affärer, sitt yrke, sin förmögenhet, sitt rykte, sitt anseende, må han ävlas att hinna om sina jämlikar, fördunkla sina medtävlare och förskaffa sin familj, sin stad, sitt fosterland rikedom, ära och rangställning genom att först förskaffa sig det själv - det är allt vad man begär av honom. Världen har i alla tider förhånat eller krossat entusiasterna, drömmarna, de ädelmodiga, de självförgätna. Den utnyttjar dom och vördar dom inte utom i teorin och århundranden efter deras död för att ge sig ett sken av högsinthet. Men dess praxis går åt sitt håll och dess skylt är bara ett knep. Moralen är till för formens skull, verkligheten har sina egna regler. Evangeliet citeras på dörren, men i butiken är Merkurius gud. Omedveten sofism och egennyttig inkonsekvens återfinnes överallt hos de så kallade kristna folken liksom hos själva prästerskapet. Ironins lag: ju mer eteriska sedereglerna äro, desto grövre är vad som ligger bakom. Med gemenhet i praktiken följa de prydaste öron och den honungssötaste tunga. Den som inte gör sig i någon mån fruktad lyckas aldrig göra sig mycket älskad. Den som inte försvarar sig blir alltid nerriven och långt ifrån att beundra hans saktmod föraktar man det. Världen respekterar bara styrkan och erkänner ingen annan styrka än den som tvingar sig på den. Mundus vult decipi, säger Erasmus. Världen vill bli förd bakom ljuset, så är det, men den vill tillika bli kuvad och betvingad. Den är av naturen uppstudsig, motspänstig, anarkisk, ofruktbar, och därför tillger den instinktivt dom som åthuta den, piska den, fösa den och tygla den. Men smickrad vill den bli. Det är också vad demagogerna göra. Allmänheten i sin helhet är en hjord nöt, men man måste låta den inbilla sig att den representerar skarpsinnet, smaken, rättvisan och förnuftet; det är vad tidningsmännen och tidningsmännen göra. Man föreskriver gässen deras meningar allt under det man på skrymt kryper i stoftet för dom. Den metoden användes av maktlystna hovmän på alla despoter. Det hundratusenhövdade djuret är nu sultan, och man blomsterkransar liksom dess föregångare med ett huvud.

26 febr. 1876. - I kväll kommer ett anonymt brev med förvänd handstil, i vilket jag tituleras du, och anfaller mig som professor, påstår att >> mina studenter skolka från mina föreläsningar, anse mig för en idisslare av allmänna idéer, och att man redan i tysthet har vidtagit mått och steg för att söka få en annan i mitt ställe, korteligen att en storm hotar mig<<... Jag föreställer mig att det fega nöjet att vålla ledsnad och oroa är den anonyme brevskrivarens motiv. Jag vet nog att hatet alltid är påpassligt omkring en och särskilt omkring mig. Men jag kan inte hjälpa det, sådana där stämplingar gör mig ont. Jag kan inte heller förneka att jag inte är nöjd med mina föreläsningar, att jag börjar bli olämplig till undervisning på grund av bristande minne och otvungenhet, vilket hindrar mig atttala utan papper. Mina föreläsningars förtjänster, tillförlitlighet, noggrannhet, ordning, metod och jämnmått, äro inte av den sort som frapperar åhörarna, vare sig medan de pågå eller vid återblicken på den tillryggalagda vägen. De fästa sig bara vid det att jag dyker ner med näsan i mina anteckningar och att mina papperslappar se slarviga ut. Skenet är emot mig. Å andra sidan kan jag inte göra om mitt liv, ej heller mitt arbetssätt och mina manér, ty mitt huvudsakliga intresse ligger numera på annat håll och jag är inte så dåraktig att jag vill offra mina sista år på en ofruktbar och gagnlös verksamhet.

Om alltså mina brister överskjuta mina förtjänster och ställa dem i skuggan så är det bäst att skiljas. Man får ta mig sådan jag är, fordra vad jag kan ge eller också låta mig gå, jag menar ta avsked.

Alltunder det att man föraktar anonyma brev bör man begagna sig av dem som samvetsprövning. Nu inser jag ju fullkomligt mina luckjor, mina svagheter, min oförmögenhet och mina fel. Det är snarare uppmuntrande vitsord jag behöver, ty jag tvivlar jämt på att jag gör nytta och räcker till och man kan med lätthet övertyga mig att jag duger till ingenting.

Ännu en läxa. För att göra mitt ämne lättsammare har jag strukit bibliografin, och därav sluta kanske mina studenter att jag är obevandrad i litteraturen. Jag har undvikit lärdomsprål och skryt med mina tillgångar, och det straffas jag för.

Åsidosättande mitt intresse, som ligger i att uppträda som auktoritet, utplånar jag mig inför saken och tänker bara på föreläsningarna själva, och följden blir att jag betraktas som en nolla av de här åhörarna som inte saken förmår fängsla. Det är två uppfattningssätt som inte kunna mötas; jag är opersonlig och vederbörande komma aldrig över personfrågorna.

För övrigt har jag inga pretentioner, jag är helt och hållet lösgjord från min professorsvärdighet och mitt arbete. Det är mig likgiltigt, främmande, underordnat. Jag varken förstår eller vill eller förmår göra mig gällande, framträda, imponera, vinna, medrycka.

Allsamman hänger ytterst på bristande likstämmighet mellan min natur och min omgivning. Ingen anpassning. Man senterar mig inte, man förstår mig inte, man erkänner mig inte i det jag har bäst och man envisas att vilja ha mig annorlunda än jag är.

Så vakna då mina gamla sorger på nytt. Jag hade glömt dem, men de glömma minsann inte mig. Vad det här faller sig bra ihop med mina litterära planer för de närmaste tre, fyra månaderna, som fordrade hälsa, sinneslugn, gott humör, liv och lust.

Förbannelse!... Över vem? Herre gud, över ingen, på sin höjd över slumpens grymhet. Jag sörjer över dessa ledsamma omständigheter därför att de ta bort lycka och kraft och ingenting annat alstra än svårmod och ofruktbarhet. Jag å min sida vinnlägger mig om att inte stöta, inte bedröva, inte undertrycka, inte förkväva någon levande själ. Men hur djup ensamhet jag än skapar omkring mig och fastän jag lägger en vid zon av försakelse mellan mitt liv och världen fara likafullt förgiftade dolkar tvärs igenom denna rymd och träffa mig.- O hur vemodigt!


20 april 1876. - Tillbragt aftonen hos S., för vilken jag på hennes önskan läste några dussin sidor ur de två sista häftena ur denna dagbok... Observerade under läsningen en ovana i min naturliga stil, nämligen överflöd av synonyma nyanser. Där är ett petigt travande i tanken och begär efter fullständighet. Om det är bra eller illa vet jag inte. I stället för ett enda slag som träffar pricken måttar jag slag på slag, sannolikt därför att jag är en begrundande, det vill säga en sökande. När man vet vad man vill säga kan man betjäna sig av enkla formuleringar; när man tänker med pennan i hand vrider och vänder man sig kring sitt ämne. - Därav två helt olika stilar.


24 juli 1876 ( kl. åtta f. m.). - Olägenheten med en dagbok: den lånar sig alltför villigt till klagovisor; den ersätter läkande behandling med skildring av krämporna; den tenderar vanligtvis till apologi; den är en epikurism snarare än en själtukt, åtminstone när man har övergått från moralen till psykologin och utbytt helgelse mot betraktelse, Pascal mot Montaigne.


26 juli 1876. - Läste igenom häftet 141 innan jag sydde ihop dess efterföljare. Dagboken är ett hyende under ens lättja; den fritager en från att skärskåda ämnena från alla synpunkter, den finner sig i alla omsägningar, den följer med alla det inre livets nycker och slingringar och uppställer intet mål för sig. Den här dagboken skulle i tryck bli fyrtisex volymer på tre hundra sidor. Vilket oerhört slöseri med tid och tankar och krafter! Den kommer inte att vara till gagn för någon, och vad mig beträffar har den snarare hjälpt mig att smyga mig ifrån livet än att ta itu med det. Dagboken ersätter en förtrogen, det vill säga en vän eller en maka; den är istället för produktion och istället för fosterland och publik. Den är en smärtstillare, en avledare, en undflykt. Men detta faktotum som ersätter allt representerar inte riktigt någonting. Det erinrar mig om den där pjäsen Töpffer talar om, som var på en gång paraply och käpp och stol men inte lyckad i någondera egenskapen. Men på resor medför man förenklad utrustning, och mitt provisoriska leverne befinner sig alltid på resande fot...

(Kl. elva e.m.) - Vad är det som utgör en själs historia? Det är skikten av dess utveckling, listan på dess förvärv och fortgången av dess öde. - För att din historia skall kunna ge lärdommar åt någon och intressera dig själv måste den lösas ut ur sina materialier, förenklas, destilleras. Dessa fjortontusen sidor äro endast en hög blad och barkbitar, ur vilka det gäller att draga essensen. En hel skog av kinaträd ger inte mer än ett fat kinin. En hel rosengård i Smyrna pressas ihop i en parfymflaska.

Detta tjugonioåriga prat blir kanske ingenting alls till slut, envar intresserar sig ju egentligen bara för sin roman och sitt personliga liv. - Du får kanske aldrig tid att läsa igenom det själv. Och då... ja vad då? Du har levat i alla fall, och livet består i att upprepa den mänskliga typen och den mänskliga refrängen, liksom legioner av dina likar i sekel ha gjort och göra och komma att göra. Att bli medvetenen om denna typ och denna refräng är ändå något, och vi kunna just inte göra mer. Typens förverkligande lyckas bättre och refrängen bli gladare ifall omständigheterna äro gynnsamma och nådiga, men antingen marionetterna ha gjort si eller så...

Tre varv runt och så är det slut!

så ramlar det alltihop i samma grop och kommer tämligen på ett ut.

Att brusa upp mot ödet och spjärna emot den oundvikliga utgången är i det närmaste barnsligt. När en hundraårings livslängd och en dagssländas äro påtagligt likvärdiga kvantiteter - och geologin och astronomin oss att så betrakta dessa tidrymder - vad betyda då våra omärkliga upptåg, våra ansträngningar, våra vredesutbrott, våra ärelystna strävanden och våra förhoppningar? För en dröm i drömmen är det löjligt att röra upp förmenta stormar. De fyrti miljoner infusionsdjur som befolka en kubiktum krita, gälla de mycket för oss? Och de fyrti miljoner mänskor som utgöra Frankrike, gälla de väl mer för en invånare på månen eller på Jupiter?
En medveten monad, ett intet som vet sig vara en mikroskopisk skuggbild av universum, det är allt vad vi kunna vara.





Fotfolksnot: Såårek omen deras henändå begrunda " Klimatet och välfärden" av Staffan Laestadius, som kunnande ge bilder av långsiktigvälfärdandets strukturella utmaningar, se dennes egen sammanfattning i en bok, en författare... Följ gärna Democracy Now, m.m...