Om livet vore en tavla, vem målar vad?
Människor likt stenar, rad efter rad,
och där, likt ett stänk av färg i det grå,
en människa passera, utmed en ögonvrå.

Ett hav av färg, expressionism i eders lockar,
en kraft, var land och vågor möts och krockar.
Ett hjärta stannar, hoppar över sitt slag,
då grått plötsligt förgått och natt blir dag.

Men med vilka ord kan betraktaren förtälja,
finns det vägar från hjärta till läpp att välja?
Tänk om grånad bleker vårt ord i grått,
och missar sedan färgen som bortåt gått.

Håll hårt i hatten, vindar viner vägen bort,
kanske aldrig älskad bli, ett odjur av vår sort.
Eders leende, bringar värme till vår tysta vrå,
ni må ej se den färg, vi dolt bakom allt det grå.

Eders ögon talar en saga, vacker och sann,
sjung, ja sjung så högt eder lunga nu kan.
Hör nu ord, som aldrig hjärtat skall nå,
vackrast var ni och eders färger var blå.