29 aug. 1876. - Mitt liv är inte sunt och normalt, ty det är prisgivet åt alla mitt inres virvlar och fullföljer ingen plan. Jag lever inte endast ur hand i mun, jag genomlöper alla möjliga synpunkter och uppfattningar, utan fast regel, utan stadgat uppsåt, utan enhet i karaktär och beteende. Jag vill ingenting, jag låter mig driva med alla vindar och strömmar likt ett visset löv som skulle kunna vara utrustat med självförnimmelse. Jag är bara ett psykologiskt medvetende, ett element där det försiggår fenomen som jag inte alls dirigerar och som jag nöjer mig med att anteckna.

Jag åskådar mitt liv som man följer en dröm, av nödtvunget intresse. Det är att vara en tanke, nej mindre än så, en inre förnimmelse, en självreglerande pulsmätare, det är inte att vara mänska. En människa gör ett verk av sitt liv och efterlämnar ett verk; hennes verksamhet har ett ändamål och blir till arbete; hennes böjelser ordnas och sovras, hon utvecklar en karaktär, en individ, en viss någon. Du däremot stannar i de obestämda möjligheternas sfär; du finns bara till som löfte, som förhoppning, som framtidsutsikt... Likt skyarna väntar du på att vinden skall ge dig fart, att solen skall fögylla dig, att värmen skall lyfta dig.

Du har övergått från moralen till psykologin, från den frivilliga och ansvariga verksamhet till begrundande passivitet, från det manliga livet till en vegeterande existens, från kampmodet till drömmeri. Alldestund samhället endast är en arena hör du inte mera till denna världen, du talar inte längre dess språk och man förstår dig inte mer...

Kristna, judar, muselmän, materialister, stoiker, epikuréer förstå sig inte på dig; nationalekonomerna lika lite. Din buddistiska kvietism skulle bli utkastad ur våra uslaste kloster. Evolutionisterna likaså skulle hålla dig för en aerolit, ett barockt och abnormt exemplar, ett löjeväckande missfoster. Det farliga med denna bissara beskaffenhet är den fullkomliga isoleringen. Man bör inte bryta med sin tid, ty den kvittar det precis lika. Den bekymrar sig inte om gåtfulla varelser utan slänger dem föraktfullt i skräpvrån. För att vara med i denna världen måste man duga till någonting, ha form, ha gestalt, vikt, färg, konstanta egenskaper, en egen drivkraft och kasta sig in i den kugghjulsmekanism av lidelser, fördomar, intressen, institutioner och tjänster som bildar samhället. Vad skulle man ta sig till med en selenit eller en innevånare på Saturnus som hade ramlat ner bland mänskorna? Han skulle inte kunna gå, inte tala, inte fatta, och det klokaste han kunde göra vore att ofördröjligen avlida.

Jag skönjer mycket klart att min förvärade kultur inte hänger olösligt ihop med mig, att jag befinner innanför den och är färdig att lösgöra mig ur den som fjäriln ur sin puppa. Den omständigheten att jag är ett manfolk, en genevare, en europé, en adertonhundratalsindivid, att jag har lärt det och det, är bara en yttre tillfällighet. All denna specificeringen bero på en slump och förefaller mig som ett hölje som lätteligen kan falla bort. Avståndet mellan mig och vilken form som helst av kännande tillvaro tycker jag mig i stånd att överskrida. Jag skulle inte finna det orimligt att vakna en morgon som japan, kvinna, vansinnig, barn, kamel,, Jupiterinföding eller selenit. Tid och rum ha ingen reel existens för mig, och följdaktligen har jag lätt för alla möjliga metamorfoser. Redan 1846, för tretti år sedan förnam jag i två veckor min kropp utanför mitt verkliga jag och betraktade den med intresse som ett främmande ting, och ljudet av mina steg på golvet kom mig att vända på huvudet. Det är alltså ingen stark sammanhållning mellan mitt sken och min verklighet, mellan min form och min substans. Min monad i centrum fördrar den eller den aggregationen som sitt provisorisk uttryck, men den är inte blind för denna gestaltnings förgänglighet. Den är till sitt väsen polymorf och följdaktligen i grunden obestämbar, ehuru för ögonblicket bestämd...

Min individualitet består i att sakna sådan och rymma dem alla som möjligheter´, att förnimma detta och vara medveten därom. För att definiera mig måste man kasta om den vanliga definitionsmetoden och istället för att klasseficera mig genom specifikation specificera mig genom att uppställa mig somk klass, art, typ. Min indivualitet är att vara ingen som Odysseus, att vara icke-indivuell personlighet. Jag är anonym, ty inget namn skulle känneteckna mig. Jag är amorf, ty varje fastslagen form skulle vara en slags lögn. Jag är ingenting ( särsklit), ty jag kan vara allt ( jag säger inte alltet). - Tag dig till vara för olägenheterna, arme selenit.

Proteusande, du får gå in på att stanna i ditt skinn för att kunna vara och verka någonstädes. Det som är nödvändigt för andra måste för dig vara eftergift, nedlåtenhet, åtagande. Det eviga måste bli hisoriskt, anden måste varda kött, möjligheterna måste inspärra sig i ett av sian algebraiska fall för att verklighet ska uppstå. Denna inkarnation är utan tvivel ett nedstigande, den är förnedring i jämförelse med det gudomliga tillståndet. Men denna metafysiska förnedring är en moralisk adal såsom varande ett av vilja sanktionerat offer. Det är kanske ledsamt att världen finns till; men då nu en gång mänskligheten existerar vilar dess fortskridande återlösning på detta strävande genom seklerna av andar som foga sig i sin fångenskap och arbeta vidare på den punkt där föregångarna ha lämnat det kollektiva verket...


Från den moraliska synpunkten skulle du acceptera inkarnation, nedstigande, begränsning, solidaritet och delaktighet i det kollektiva verket, om än så oändligt ringa; du skulle arbeta av ödmjukhet och religion. Då skulle du göra som alla andra, åtminstone som de ädlaste själarna.

Är inte detta övergången från hellenismen till evangeliet, från Olympen till Getsemane, från glädjens kult till smärtans religion? Traktandet efter skönhet som förvandlar sig till mänskokärlek? Guds son gör sig till tjänare, den rättfärdige viger sig till korset för att frälsa de förtappade, den lycklige påtar sig lidande för att hugsvala alla som lida, Det sköna synen överlägset det upphöjda; nu synes det upphöjda skönare än det sköna. Synden visar sig som en allmän sjukdom, och att bota andra efter att först ha renat sig själv framstår som allas plikt. Men nu är Laisser-aller, lojhet, likgiltighet, modlöshet sorglöshet raka motsatsen till kamp mot synden. Man varseblir att eftergivenhet mot sig själv är medbrottslighet med det onda, och man inser att avsägelse ej är tillstadd, att gott föredöme är en plikt. Om hopplöshet inte är ett uppror så är det klikafull en skuld, ty den gör ingen gott och ökar det ondas summa. Vi äro alla dömda till lidande, stympning och död. De som ha fått mer och ha mer att förlora är också skyldiga att gå före i storsinthet.


20 sept. 1876. - Goethe har visst gjort den allmänna anmärkningen att man vid sidan om alla ryktbara män träffar på individer som icke nått ryktbarhet och som de förra likväl hällo för att vara jämlikar eller övermän. Descartes har väl sagt detsamma, tror jag. Ryktet löper inte efter dem som äro rädda för det. Det gäckar de försagda och vördnadsfulla friare som förtjäna dess ynnest men icke rycka den till sig. Ryktet är en virago som måste trugas eller rent av tas med våld,

vill famnas av den arm som håller piskan redo.

Publiken låter sig vinnas endast av de dristiga och myndiga talangerna, av de tilltagsna och världskloka. Den tror inte på blygsamhet och anser den endast för en oförmögenhetens affektation. Den gyllene boken innehåller sålunda endast en del av de verkliga snillena; den nämner endast dem som självmant ha stormat äran. Själva evangeliet säger, i en annan mening, att himmelriket lider våld och att våldsamme rycka det till sig.


15 nov. 1876. - Läst Laveyeles broschyr, med vilken jag stämmer överens liksom med allt vad jag läst av denne mig sympatiske författare. Hans tes är att det rena evangliet kan furnera framtidens religion och att avskaffandet av avrje religiös princip, såsom den nutida socialismen fordrar, vore lika olycksdigert som den katolska vidkepelsen; till samma resultat kommer Laurent ( Religion de lávenir).
Den protestantiska metoden skulle vara sättet för denna prästkristendomens förvandling till oförfalskat evangelium. - Laveley anser inte att civilisationen kan fortfara utan tron på gud och livet efter detta. Han tycks glömma att Japan och Kina bevisa motsatsen.

Men det behöver endast visas att allmän ateism skulle alstra en låg genomsnittsmoral för att det skulle befinnas rådligt att avhålla sig från den. Likväl blir detta bara en utilistisk religion. En troslära som är nyttig är inte därför en sannning. Och det är sanningen, den vetenskapliga, fastställda, bevisade och förnuftsenliga sanningen, som numera ensam tillfredsställer de upplysta av alla klasser. - Kanske man bör säga att tron regerar världen, men den nutida tron är icke riktad på uppenbarleser eller prästen - den är en tro på förnuftet och på vetenskapen. Finns det en vetenskap om det goda och om lyckan? Det är frågan.
Är rättvisan och godheten beroende av en särskild och fastslagen religion? Hur ska man dana fria, hederliga, rättvisa och goda mänskor? Det är knuten, Religionens luttring är underordnad detta högre intresse.





Fotfolksnot: Besök gärna Truthout, m.fl, och tänk...