Det råder skymning
han står ensam kvar
än dröjer spåren i sanden
för honom som lärde skilja
mellan att tala och tystna

Han alena är kvar och
varsamt lägger han i spåren sin hand
som för en sista gång att förnimma
som för en sista gång förena
henne med honom
honom med henne

Agnade reste sej årstider efter varann och föll
och handen dröjde än
vid den lilla värme som var kvar
fastän spåren sedan länge
falnat och svepts bort