Klockan slår ett en fredagskväll,
ögonlocken grusas,
och min hjärna förtjusas
av tanken på att få stänga av igen
och äntligen

Som ett slags dimmer i hjärtat
så tonas allt ner,
mixas ihop och blandas ut
Jag andas ut
och torkar mascaran från mina kinder

Jag vill gärna tro att mitt enda hinder
är tid och rum
trots att jag vet att min flyktiga förälskelsedröm
kommer att krackelera,
(falla ihop och helt enkelt fallera)
på grund av min kärlek
till det omöjliga

Då jag förr både älskat och hoppats på,
någon jag visste aldrig skulle komma
Då jag själv fullkomligen fullproppats
av isolering och iskyla,
så går det inte längre att skyla
att jag kanske söker efter ett nederlag

Han ser mig nog som sofistikerat nyanserad och
vackert välbalanserad
Trots att sanningen är att jag bara håller mig distanserad

för att hålla ett slags god gruppdynamik,
för att få följa hjärtslag och bas, takt och rytmik,

(och för att hans sms gör mig så ljuvligt generad)