Jag tänker att merparten av
mina senaste,
segaste,
fyra år i livet
har gått åt till att gråta och att längta
I mitt känslospann fanns inte det ambivalenta,
ty allt skulle vara allt,
(eller inget)
helst precis just då
(eller aldrig)

Jag tänkte att kärlek var det enda,
det alldeles självklara men också,
det mest obestämda,
som jag behövde få
ta del utav
Lösningen blev att nagla mig fast,
så desperat och så hårt,
vid den enda jag visste att jag aldrig skulle få
Så dum och så envis,
men på så vis,
slipper en undan,

tänkte jag.
Jag skärmade av
och låste fast mig vid hans fötter,
för att slippa underhålla,
andra människor och andra relationer,
ty då var ju "vi" det enda som fanns.
Visst kysste jag andra ibland,
då och då,
utan vidare tankar på att just de där andra
kanske föll lite för mig
Men, jag kunde inte falla mer,
då det är svårt att göra från horisontell mark

Jag tänker nog fortfarande
allt för ofta på honom
Men nu är han varken allt eller inget

och jag tänker aldrig hycklas så igen