Just detta minnet är ungefär sjuttifyra år idag. Men hur kommer det sig att jag, som inte ens är fyrtio, kan ha ett sjuttiofyraårigt minne?

Jo, som tioåring arkiverade jag noga undan minnet i en särskild ask. Och asken stod orörd i tjugotvå år med det perfekt bevarade lilla minnet kärleksfullt inlindat i Farmors härliga köksdoft.

Tjugotvå år senare återkom plötsligt minnet. Raketer brakade ner runtomkring. Varningslarmet väsnades och mellan explosionerna dånade stora haubitsar i moteld. Marken skakade. Det var i södra Irak, i hettan, sommaren '07. Det var full rulle den sommaren, den värsta.

Vi låg i sanden under ett betongskydd, hon och jag. Oväsnet stjälpte omkull den lilla asken och mitt välbevarade 22-åriga minne av Farmors lika välbevarade 45-åriga minne trillade ur.

Vi befinner oss i Farmors trygga, varma kök bland dofter av rostat bröd och härligt besk marmelad. Vi har varit på fruktodling ute på landet och plockat krusbär och på golvet står hinkar fyllda med stora, håriga "goosegogs". Vi skall strax förvandla dem till krusbärssylt, men min tioåriga skalle är fylld av Farfars krigshistorier.

"Farmor, berätta om kriget!" begär jag.

"Usch, såna hemskheter" säger hon leende, utan att mena det. Ögonen gnistrar busigt, som Farfars gör ibland. Hon berättar om hur hon och Farfar träffades i London under blitzen, då bombräderna var som värst och hon var sjuksyster och han var stilig militär. Hur han en gång uppvaktat henne på lasarettet mitt i natten och en bombräd börjat. Larmets oväsen, hur byggnaden skakades av explosionerna. Tillsammans tog Farmor och Farfar skydd på golvet under en sjukhussäng.

Hon var så stereotypiskt brittisk inser jag nu. Nämnde aldrig känslor. Ingenting personligt om kärlek eller lidande, men ändå uttryckte hon sig så tydligt att dessa minnen, hennes minnen, blev mina. Trots att hon talade så återhållsamt lyste nostalgin igenom. Jag såg tydligt luftvärnskanonernas blixtar och sökljusens strålar i nattmörkret, hörde svärmar av flygplansmotorer surra uppe i himlen. Spänning. Förälskelse. En intensiv, färggrann verklighet med bländande kontraster, där de levde för dagen.

Det var hennes lyckligaste tid.

Där i bombskyddet i Irak minns jag Farmors minne och inser varifrån jag fått min positiva inställning till den märkliga situation vari andra vantrivs. Bredvid mig ligger hon och luktar tjejdeodorant. Jag torkar av lite sand som klibbat sig fast vid hennes svettiga kind och hon ler. Just då är vi också helt saliga i vår egen spännande, intensiva lilla värld.

Trots att det var ett helt annat krig på annan tid och plats, begrep jag plötsligt vad Farmor aldrig egentligen berättat.

-----------
Grandma, tell me!

This memory is about 74 years old today. So how is it that I, not yet forty, can have such an old memory?

Well, as a ten year old I carefully archived this memory away in a special little box. The box remained untouched for the next 22 years, a perfectly preserved little memory, lovingly wrapped in the delightful smells of Grandma's kitchen.

Twenty-two years later the memory suddenly returned. Rockets were crashing down all around. The alarm was making a din and in-between explosions the big howitzers boomed in reply. The ground trembled. This was in the heat of southern Iraq, the summer of '07, a busy summer, the worst one.

We lay in the sand, her and I, beneath a concrete shelter. The racket caused my little box to topple over and out tumbled the perfectly preserved 22 year old memory of Grandma's equally pristine 45 year old memory.

We're in Grandma's warm, peaceful kitchen surrounded by smells of toast and deliciously bitter marmalade. We've been to a country orchard to pick gooseberries and on the floor stand buckets full of large, hairy goosegogs. We're about to turn them into goosberry jam, but my ten year old head is buzzing with Grandpa's war stories.

"Grandma, tell me about the war", I demand.

"Oh, the war... Ghastly stuff", she says, unconvincingly, smiling kindly. Her eyes sparkle mischievously, like Grandpa's sometimes do. She tells me how she met Grandpa in London during the Blitz, when the bombing was at its height; she was a nurse and he wore a dashing uniform. How one night he came to court her at the hospital, and they were interrupted by a bombing raid. The alarm made a din, explosions shook the building. Grandma and Grandpa took cover on the floor beneath a hospital bed.

I now realize how quintessentially British she was. Not one mention of emotion. Nothing personal about loving or suffering, yet she expressed herself so fully that those memories, her memories, became mine. In spite of the measured tone, nostalgia shone through. I clearly visualized the bright flashes of anti-aircraft guns, searchlight-beams slashing through the darkness, and heard the humming of swarms of aircraft engines in the sky above. Excitement, love, a vivid, colourful reality of sharp contrasts where they lived for the moment.

That was her happiest time.

There in that bunker in Iraq I recall Grandma's memory and realize why I enjoy these strange surroundings which bring others to despair. She lies there beside me, smelling nice, of some girly deodorant. There's a little sand stuck to her sweaty cheek; she smiles as I wipe it off. At that moment we too are euphoric in our intense, exciting little world.

In spite of the fact mine was a different war in a different time and place, it made me comprehend things Grandma never actually told me.