så såg ni på det men inte jag

hade tagit mig några år att våga ta det steget

utan fallskärm!

Kastade mig rakt ut i det fria och det var så farligt men samtidigt härligt, att äntligen få stå på egna ben, få vara den jag är, alldeles själv och med andra.

Helt klart en förändring åt det bättre hållet för både mig och honom, tror att vi på något sätt hindrade varandras utveckling. Nu utvecklas vi åt olika håll på olika håll och det är bra. Samtidigt bittert för mig då han gör allt det jag ville med sin nya kvinna, men ändå inte bittert. Förstår att det inte hade skett med mig och att det var rätt av mig att ta steget fullt ut.

För våra barn kom de i kläm, de visste inte på vilken fot de skulle stå, otroligt lojala mot både mamma och pappa och så ska det ju vara. Har fått tillbaka dem, förklarat lite varför för dem, inte allt, de behöver inte veta allt och ska inte heller veta det.

\"40-års kris\" hette det i vissa lägen och att jag inte tog hand om barnen, gjorde så gott jag kunde i min kris, pappa hade kris på sitt håll.

Någon \"40-års kris\" gällde det inte utan bara ren självbevarelsedrift!