Jag trampa’ långsamt skogens stig och
Vandrade inunder trädens
Kronor, som mot himlen sköt opp;
Ja, där jag mig nära kände,
Närmare min Valfars guds- kraft,
Som mig givit kraft att leva,
Leva i en tid så oviss.
Jag vandrade till kullens topp där
Himmelen vart närmast marken,
såg när solen sjönk i fjärran,
Och när stjärnor tog dess plats där,
På det blåa firmamentet.
Jag kände mig som mitt i myten,
Som jag voro mitt i Eddan,
Eller som om Kalevala,
Sänkt ett mytiskt dis omkring mig.
Jag mötte här en ung en älva,
Men dock äldre än du tror du,
Hon satt sig ned och tala till mig,
Sagor som jag aldrig hört.
Här jag satt o’ lyssna länge,
Till de älvors dans och sagor,
Här jag fann mig en fin tanke:
”Här skall stoftet mitt det spridas!”
Sen jag somna’ där bland älvor,
Mitt i deras älvo-danser,
De, som täcke, gav mig mossa,
Och till kudde alv- sångs- dun.
När jag vakna’, det var morgon,
Solen stod där högt i skyn,
Traskade sen raskt kvickt hemåt,
För att skriva detta ned…