Vinden Viskade
Jag låg
såg upp mot en stjärnhimmel
tänkte på alla gånger
jag kunde valt annorlunda
hur livet skulle blivit då
jag låg
där i gräset
mellan några stora väldiga ekar
jag kände mig
så fruktansvärt bortglömd
nu ville jag bara glömma världen
jag låg
såg löven slå ut
i ett morgondis
just i det ögonblicket
tycktes tiden försvinna
och jag förenades
med gräset och ekarna
en märklig sommar
passerade
när hösten kom åter
kom också tiden tillbaka till mig
Vinden viskade genom det höga höstgräset
att det fanns hopp för de bortglömda
och jag kände frid i min nya skepnad
P.G 20140413