Nu är sista spiken slagen, och jag står still. Alla försvinner upp i skyn på sina utstakade vägar. Va fan e det som händer? Jag känner rädslan komma krypande. Mitt självförtroende ligger på stand by, och lär väl göra det ett tag. Nu rullar åren på i blixtens hastighet. Ena dagen 20, den andra 35. Det är dags att sopa undan spillrorna nu, och blicka över bergen. Jag försöker slå in budskapet i skallen, att det är aldrig försent. Men det kan bli försent. Allt faller, och jag likaså. Men å andra sidan, hälsan, vännerna, familjen vägrar släppa taget. Och det e fan inte så lite. Så visst, dörren står faktiskt på glänt. Och vad händer bakom den. Ja, det får framtiden avgöra.