Han vesste va han velle,skomakarmäster,
när han stängde si bo, mellan hägg å suren.
Han lämnade lästen, pleggen å bekket,
nu sôlle han njuta av dôftande gren.

Skomakarmäster va klok, å han kände,
om jak sa örka mä, arbetet mett,
då måste jak logna ner mäk e vänna,
jak måste se te att själen får sett.

Du åkk, borde jära som skomakarmäster,
stella dä lite, å sätta däk ner.
Du jäktar å strässar, du blir som en robot,
som ente-nôtt känner, å ente-nôtt ser,