Mosaikplattor av garn pratar uråldrig dialekt med klor
Svallet nåt inte alla de färger jag bränt fast på axlarna
Sätt ditt öra mot brunnens botten, hör stjärnor viska
Sandbanken är egentligen ytan, dyk och nå en annan plats
Skriet kan inte bryta vattenmassan, för evigt förseglat
Sök med ögon utav bränt glas, finn ett försvunnet rike
De växande bergen är yngre än havet du föddes under
Byt lungorna mot gälar och fingrarna mot död vävnad
Vandra igenom salt över osynlig spik och taggtråd
Öppna upp halsen och slit av huden, under är allt förvuxet
Sorgen är osann, lyckan är osann, det mörka revet är nära
En enda önskan dold i en kista sydd av skuggor och kött
Sökandet efter avslutning på dina plågoandars körer
Vada tills beskheten totalt har täckt din kropp
Endast där vid dörren till natten ligger imperiet