REGN UTAN REGNBÅGE


Hans mor hade berättat om det hon sett på nyheterna. Det som börjat med taggtråd hade slutat med tegel och murbruk. Det var förra sommaren. Han minns det som man minns en dröm. Dimmig men högst levande. En natt i augusti. 14.500 soldater, poliser, arbetare lyftkranar och maskiner började bygga. Och det gick fort. Inom loppet av ett par dagar stod den där. Delade staden i två. Staden som hans mor hade lärt sig cykla i. Som han gått till skolan i varje dag. Där hans älskade syster fött ett barn och hans far lämnat dem för en annan kvinna. Inom loppet av endast ett par dagar stod muren i Berlin. Som upprest ur helvetets djup eller hämtad ur människans allra mörkaste drömmar.

Pojken själv tyckte mycket om att se hur vattnet flöt i ån. Hur strömmarna gick och hur kvistar, blad och bark följde med dem mot havet. Ibland såg han fiskar glimma till i solen när han satt där mitt på dagen. Fiskarna var också på väg ut mot havet. Mot djupare vatten och starkare strömmar. En av miljoner likadana glimmrade till i det svala vattnet. Pojken upplevde det vissa soliga dagar som ett stjärnfall under ytan i den leriga ån. Från hans håll såg det ut som frihet. Frihet i den enda betydelsen som begreppet frihet kan rymma. Fri från bojor, stängsel och uppdragna gränser.

Mor brukade laga pajer. Hon var bäst av alla människor han visste på det. Skalet var alltid gyllene, knaprigt och lagom smuligt. Det fyllde hon med det kött som hon råkade ha hemma för tillfället. Bäst tyckte pojken om när köttet var riktigt saltat. Potatis och lök samt ganska stora mängder fet mjölk var det också alltid i dem. Men mor hade inte lagat paj på länge nu. Hon hade den senaste tiden inte tagit sig för speciellt mycket alls faktiskt. Tvättat och lagat spruckna sömmar förstås, det hade hon alltid varit noga med. Men inte så mycket mer tyckte pojken, och det bekymrade honom mycket.

Denna dag i början av sommaren skulle pojken bevittna något mycket tragiskt. Något som från den 3e juni 1962 alltid skulle komma att synas från insidan av hans ögonlock om han blundade och inte hade annat i tankarna. Då skulle han åter uppleva hur han rest sig upp från sin vanliga plats vid ån, i närheten av den gamla träbron. Från den lilla lastbryggan som inte användes längre. Därifrån skulle han se sig själv vandra mot sitt hem. Kvällen hade kommit och det började regna. Ett lätt tyst regn mot gatsten och betong. Pojken frös och begravde händerna långt ner i de djupa fickorna på ullrocken.

Han skulle i minnet åter känna den första skräcken av smällen. Hög som en siren och kort som ett plötsligt nedtystat skrik. Som en hård hand över munnen. Fast ekot som slog mot husen och tillbaka mot muren verkade aldrig dö ut. De tappade bara i styrka allt eftersom de fortsatte vidare genom staden.

En kvinna hade försökt fly. Hon hade lyckats ta sig över själva muren, men upptäckts av en vakt på andra sidan mellan de två barriärerna av taggtråd. "Dödens zon" kallades den, och det var där kvinnan nu låg och det var där som hennes kropp mött en kula avfyrad från ett gevär. Från ett vapen i händerna på en man från hennes eget land, vars kula dragit livet ur henne och lämnat ett för evigt inristat minne i pojken som stannat upp framför muren. Tyst som en vinternatt var han. Kall som ett sista avsked i den samma. Fastfrusen i marken, oförmögen att skrika längre än in i sin egen varelse och själ.

Vad händer med en människa, en pojke, en stad när våldet och omänskligheten visar sitt ansikte?

När det som alltid varit ett delas i två och tystnaden, avståndet och hatet växer där emellan. När fåglarna spärras in och kastas i bur och deras sång dag efter dag blir tystare och försiktigare, för att till slut inte höras alls.


BREVBÄRAREN


Pojken hade en älskling en gång. Många år efter kvällen vid muren. Han tyckte mycket om när hon var glad. När han råkat säga något lustigt och hennes ansikte sken upp för att sedan brista ut i ett porlande skratt, lika otämjbart som forsens skummande vatten. Hennes skratt. Det tyckte han mycket om, och han tänkte på det ofta. Pojken var förresten inte pojke längre. Han hade blivit äldre. Bredare, större och några decimeter längre. Fast fortfarande hade han kvar sina fräknar på armarna och sitt smala ansikte som signalerade en slags skörhet för de som träffade honom. Han var brevbärare. Därför också vid god fysik av alla trappor och dagliga kilometer på cykel i staden. Uppskattad av många. Punktlig. De gamla som väntade på posten hade vant sig vid dunsen i hallen och skämtade om att de kunde ställa klockan efter den, vilket säkert också var sant.

Henne träffade han på ett kafé när han efter en helgdag i parken satt sig till ro med Der Spiegel och en kopp kaffe. Hon hade sett honom på håll och (vad han fortfarande tror) "oavsiktligt" snubblat över hans bruna skinnväska och landat med näsan mot marken och klackarna mot kaféets röda tak. Han hade genast rest sig upp och gett henne handen, hjälpt henne ut och två veckor efter det sågs de igen av en slump i parken vid middagstid när det oftast var folktomt. Båda kom självklart ihåg skinnväskan och det något pinsamma fallet.

De två brukade gå på bio tillsammans. Oftast gick de ut och åt på någon lokal innan. Hon drack oftast rött vin och det gjorde han också. Efter filmen pratade de om skådespelarna och om vilken scen de tyckte mest om.
Han bodde i Prenzlauerberg och hon i Kreuzberg.
Det tog 10 minuter med tunnelbanan från dörr till dörr.

Han hade en älskling en gång.
Någon han tyckte väldigt mycket om.



SLUT DEL 1.