Vinden slår hårt ikväll, jag går på knä igen. Solen går upp men jag går bara ner. Det jag trodde var fint och ärligt var bara förklätt i storm. Nu går jag på samma gator som dök upp i början av 2000-talet. Allt är egentligen detsamma, minnena sitter fortfarande kvar, klubbnätterna ekar bakom varje hörn. Men bakom varje träd ser jag en stig, och nya himlar rullar upp framför mina ögon. Så det e kanske inte så dåligt ändå.