BREVET


Så vad hände med vår vän? Han som livet gav små överraskningar till, skarpa svängar i den tyska landsvägen. Några år hände ingenting. Ett annat hände allt.

Den han älskade hade åkt bort ett tag med sin äldre syster till en kuststad i Frankrike. Det var självklart inte lätt att få utresetillstånd. Dagar av pappersarbete och byråkrati. Men eftersom hon var en relativt högt uppsatt tjänsteman inom den östtyska samhällsapparaten var hon van de paragraflabyrinter som detta ansökande innebar. I Frankrike skulle de andas medelhavsluft och komma bort från Berlins pulserande trafik och vardagsliv. Att se havet kan vara en själslig befrielse efter vintermånader i en storstad. "Vi ses om en vecka" hade hon sagt. Han hade stått och vinkat av henne. De hade kysst varandra och hon doftade dyr parfym. På kvällen den dagen kände han sig märkligt nedstämd och tung i kroppen. Två koppar te - sedan gick han och la sig. Bilarnas ljus var stjärnor i natten och han sov likt ett barn som varit ute och lekt på en strand, en varm sommardag.
Tungt och utan minsta uppvaknande.

Nästkommande dag var en måndag. Hon var borta och han hade drömt om henne. Han saknade redan det rena skrattet och värmen från henne i sängen. Han åt samma frukost som vanligt. Två kokta ägg, en macka med marmelad samt kaffe med socker i. På tunnelbanan på väg till hans jobb stod människor som han delade stad med, sömndruckna och vissa med fårgråt i ögonen. En kvinna hade slumrat till igen, och missade troligtvis den hållplats hon skulle av på. Han tänkte på henne den morgonen. Om hon var framme vid kusten.

Vår vän var en konstnärssjäl. Hade alltid sett det vackra i det fula och sedan barnsben drömt om att bli filmregissör. Eller manusförfattare. Ofta såg han små scener inför sitt inre, små historier som han sällan gjorde något av. De skrevs inte ner, men levde kvar i honom, klippta och klara av hans inre kamera. Skulle han glömma någon scen var det inte hela världen.
Det kom alltid nya.

Trots drömmarna hoppade han av tunnelbanan vid Hermannplatz och gick in genom porten till en hög byggnad av betong och satte sig vid sin arbetsplats. Var han inte brevbärare, tänker du? Nej, han var inte längre brevbärare. År hade obemärkt passerat förbi. Flutit som en tyst flod under hans fötter. Men hans älskade var densamma. Hennes ögon, händer, kindben likaså. Stentrapporna hade slitit hårt på kroppen och han hade fått en kontorstjänst i affärsområdet i Neukölln sedan en tid tillbaka, vilket han var glad över. Exakt vad han arbetade med tänker vi inte utelämna. Inte för vår väns integritets skull, utan helt enkelt för att det inte spelar någon roll. Att det var ett mindre kreativt arbete som innehöll mycket papper, bokstäver, gem och skrivmaskinsbläck behöver väl inte heller sägas.

Året var i alla fall 1989. Våren var en sol i ögonen och bländade berlinarna. På Alexanderplatz lyste betongen vit som marmor fast det bara var gråbrun betong. Vid den stora kyrkan satt duvorna kring vattnet och väntade på att cafégästerna skulle lämna uteserveringen och smulorna på bordet.

Fem dagar efter hon rest iväg fann han ett brev på mattan när han öppnade ytterdörren till deras gemensamma lägenhet. Brevet var litet och med hennes handstil på framsidan. Han öppnade det inte på en gång. Han tog av sig sin rock, svarta klackskor, knöt upp slipsen och drack ett glas vatten vid köksbordet. Där öppnade han brevet.



SLUT DEL 2