En gång var vi fångade i en tid mellan fjorton somrar och en vår
Det viskades skakigt att den jag lyssnade till var du utan ansikte

Samma jordvarv mellan natthimmel och gryning gastade vi falskheter
På brända broars räcken travade vi utan någon balans eller riktning

Början låg mellan ord och beröring då lögner gick från vitt till svart
Tron på det större fann sig malplacerat i vår avskilda växthussfär

Återigen föll vi bort mellan glömda kvällar och borttappade vokaler
Försvunna i glansen av ett spegelannex lade vi våran förkolnade skam

Det sista kapitlet skrevs osäkert glatt mellan våra huvuden och rader
Jag hoppades du skulle bli något bättre men det lilla vi klarade var inget