Det var studiedagar på skolan och jag kom tidigt för att ordna med rekvisita inför elevernas extraföreställning för lärarna. Då kom en ung svartklädd man glidande genom bakdörren som jag öppnat för att vädra i korridoren. Jag hade aldrig sett honom förut trots att jag hade jobbat ett och ett halvt år på skolan. Killen slank vant in i det första arbetsrummet på vänstersidan, skakade sin charmigt raggiga page, drog av sina vita silkeshandskar och lade dem på bordet. Jag stannade i dörröppningen, nickade och betraktade honom. Hans eleganta klädsel harmonierade väl med det välstädade rummet, bara ett stort runt vitt bord, en rottingstol och ett piano i hörnet.

Den svartklädde såg min blick och läste min tanke.

- Ni borde röja upp lite här, i resten av arbetsrummen, sa han och lutade sig nonchalant bakåt på stolen. Och vem har öppnat bakdörren? Det kan ju komma in obehöriga personer!

- Ursäkta, sade jag med famnen full av rekvisita, jag var just på väg, skulle bara ordna med det här först. Vad gäller dörren är det ingen fara, det är bara vi här.

Jag slängde ut rekvisitan i korridoren och sträckte fram handen.

- Jag tror inte vi har träffats?

Han gav mig ett svalt handslag, skakade fram sitt bildsköna ansikte ur pagen och förklarade att han var jazzlärare på Kulturskolan.

- Då har du elever här på skolan också?

- Här finns några riktiga begåvningar. Vi jammar hela kvällarna, log jazzläraren överlägset.

- Jaha, det låter ju trevligt. Själv är jag teaterlärare, men bara på skolan då, vi ska ha en liten föreställning i eftermiddag, du är välkommen om du har tid...

Jag förstod inte varför jag plötsligt stammade och kände mig så osäker. Eleverna var ju duktiga och föreställningen helt OK utifrån våra förutsättningar. 

Den svartklädde svarade inte på min inbjudan, bara himlade med ögonen. Jag drog mig ut ur rummet, samlade ihop rekvisitan och gick för att röja mig en arbetsplats. I det stora åttakantiga rummet, som var belamrat med diverse bråte, hittade jag en trevlig matematiklärare med vitt hår och glasögon. Skrivbordet jämte hennes var ledigt. Jag sade att jag gärna ville sitta där, men att jag kanske borde kolla med min kollega först.

Föreställningen gick bra. Eleverna missade inte en enda replik, dräkterna var underbara, jag kramade dem alla och tackade för deras insatser. Ändå kände jag mig inte riktigt lycklig. Efter mötet med jazzläraren kändes mitt liv och mitt arbete på något sätt så torftigt.