Det var en mörkbrun, sliten soffgrupp av läder som utgjorde möblemanget i uppehållsrummet, dit vi blivit skickade för att dela upp oss i två grupper och diskutera frågorna i samhällskunskap. Den såg ut att ha blivit återanvänd från någon inrökt pub och sände vibbar av synd och tonårsgravidideter.

Mia med det vitblonderade håret satte sig med sitt gäng i den bortre soffan, den minst nersuttna. Jag satt med de som blev över i den andra, tänkte att gruppindelningen hade gett sig själv, och blev faktiskt förvånad när Mia föreslog att vi skulle samarbeta allihop. Förmodligen ville hon bara att jag skulle göra jobbet, som vanligt.