Hon brukade gå rakt ut i skogen
när livet blev svårt att andas
rakt ut bland buskar
och snår
Snubblandes med blåslagna tår
visste hon vilken väg att gå

Hennes vandring slutade alltid
på samma ställe
Där
under den stora tallen
med sin kala stam
och spretande grenar

Hade hon sin ”fri att tala plats”
lutad mot stammen satt hon
Där
uttalades orden ingen
annan klarade av att höra

Det var här kind mötte rivig bark
och doftande kåda
Där
tårar drunknade i jord
tillsammans med ord

Varsamt delade 
Tallen och
Hon
en hemlighet

*

Den sommaren stormade vindar
hänsynslöst genom skogen
Där
slets träd av på mitten
ett bestialiskt plockepinn
utformat av vädrets makter

Hennes vän
Tallen föll hårt
uppsliten
med roten
mot döden

Och det var där
under rotvältan
de fann

hon