Min vandrande, vaknande sorg

ögon som smala sjöar av begär

det nya seendet, som hos ett barn

med kinder att förlora sin själ i

I'm shell shocked by my longing for you

och läppar med nycklar till Eden

lusten i gården under hårda dagar

håret som var knutet i handen

rigor mortis värmt, motvilligt

nacken i mjukhet smidigt vikt

jag minns, ännu, men tappar alltmer

bilden av din rygg, gående i båge

min blick, att i eoner vändas bort

axlar, kyssta i vördnad

nu, att vridas, vidrigt

och bröst skapade att håna tyngdlagen

jag finner dig aldrig. Ska dock igen.