De fortsätter ut i världen, på nya äventyr
jag drunknar om igen i samma gamla sörja,
kan inte annat än att se på
känna smärtan, de springer ifrån mig

Alla gåvo-ord, om styrka, att var en fighter
är inte tillräckligt, när man känner sig
som en loser, förlorade år istället för att
uppnå drömmar, mål

och ändå återvänder jag till samma plats
samma svarta öken,
även om jag flyr till andra länder
andra platser, andra torg
andra personer, andra kroppar
är jag ju ändå

alltid

"här"

Men ändå är jag ju
aldrig någonsin något

en dimma, ett spöklikt-flytande-i-luften medvetande
som stilla, tyst, högljutt, förskrämt
flyter med det som antas vara tiden
tunnelseende, allt omkring blir suddigt
allt som finns är detta jävla h-ä-r
denna evigt funderande, tänkande, analyserande hjärna
öppet 24/7, välkommen in igen och åter.
Här är det aldrig någon rast eller ro
inga trösklar som behöver tas hänsyn till
bara
"walk all over me."