Jag stirrade mig blind, grät slut på tårar mot din kalla kind,
jag kittlade dig under foten en sista gång, som jag gjorde när jag var liten,
jag tror att du skrattade under dina ögonlock, nynnade på en ohörbar sång.

Tillsammans med sommarens sista varma vindar, gav du dig av,
inte någon är lyckligare än jag, att du bar mig i ditt hjärta natt som dag,
inte någon annan i världen fick gåvan som jag belönades med,
jag fick ha dig i mitt liv älskade mormor, och du gav mig allt,
du bar mig hit, där jag är idag, trots att du knappt orkade stå,
nu är det min tur, att bära dig inom mitt hjärta, nu är du fri från värk och smärta,
och jag är lycklig, därför att jag fortfarande har dig, jag vet, att du lämnar aldrig mig.