Jag hör kärringen ropa mitt namn där hon står vid kassan. Vänder mig och ser hennes förvirrade ansikte;- Maria, du får ta det här. -Jag förstår ingenting, säger hon. Vid kassan står en kille i tjugoårsåldern. Han har en blå huvudjacka och ett skägg som pryder ansiktet. Dessutom smal och jänglig. Söt hinner jag tänka samtidigt som jag undrar vad han kan tänkas vilja eftersom kärringen såg så vilsen ut.

Närmar mig med en uppfodrande blick som säger; vad är det du undrar? Det visar sig att han är engelsktalande därför är hela vår konversation på engelska men i den här texten håller jag mig till svenska. Han står med sin mobil och förklarar att det är en speciell högtidsdag inom hans religion idag. Därmed skall de äta vissa sorters mat, han rullar sidan han har öppen på sin mobil och börjar rabbla olika ingredienser; purjolök, bönor, morot, pumpa, zuccini, rödbeta m.m. Själv står jag och säger ja eller nej det har vi inte. Tillslut har vi hittat tillräckligt många för att han ska känna sig nöjd. Kärringen står och stör bakom mig och frågar; vad är det han vill? Gör mitt bästa för att ignorera henne för att koncentrera mig på hans önskningar.

Självfallet väcker hans annorlunda framträdande min nyfikenhet och kan därför inte låta bli att undra vad det är för religion han tillhör. Judendomen blir hans svar och lågan i mig börjar löpa amok. Intressant! Efter det följer ett litet samtal om ovanligheten att stöta på det i Sverige, ja faktiskt i hela Europa.

Han frågar försynt om han får ta med sig sitt egna bröd och honung vilket han självfallet får. Annat hade det varit om chefen varit närvarande. Medans han hämtar det förbereder jag hans blandade middag med de efterfrågade ingredienserna. Så står han där redo med allt på sin bricka och ser sig omkring. Undrar om det finns någon avskärmad plats för han vill inte störa någon annan. Rynkan i min panna lägger han nog märke till när han vidare förklarar att han ska mumla under sin måltid. Och mumla tolkar jag som att be. Bär hans bricka eftersom han har famnen full av bröd och honung och visar han till en plats som egentligen är avstängd och lämnar han där.

Egentligen skulle jag vilja ställa mig och betrakta, lyssna men vågar knappt titta åt hans håll rädd för att störa. Och en liten bit därifrån sitter gamla tanter och gubbar. Lyssnandes på en ulldemonstration. Hur någon kan finna det så pass intressant att lyssna under flera timmar övergår mitt förstånd. Några andra privatresande äter vid andra rangliga bord och nån affärsman i kostym står och väntar på sin mat. En hotellgäst checkar in och jag förklarar att det kan vara lite kallt och att han får säga till om ett extra element behövs. Därför bestämmer han sig för att känna efter i rummet och kommer sedan tillbaka och säger; anting får du hålla mig varm inatt eller så blir det ett element. Jag låter han veta att jag kommer att sova hemma med mig själv. Kontraster tänker jag. Inte ska man klaga på att ens arbete är monotont.

Eftersom det är kväll far jag runt lite här och där, städar, plockar och donar. Får sedan syn på den unga killen i blå huvudjacka ståendes vid kassan. När jag närmar mig ser jag att han håller ett fat i handen. Efterrätt tänker jag. Men lite försynt talar han om att de har en sed att bjuda äppelklyftor och honung. Han menar på att det kanske låter lite udda men det är deras sätt att visa tacksamhet och att jag förmodligen tycker att det är en udda dricks. Kungen av att hålla ansiktet är jag, eller är det drottning? Därför låter jag han förstå att det inte är något konstigt alls och tackar så mycket.

Med ett leende bär jag fatet till kärringen och talar om att hon nu får äta en klyfta men hon vägrar. Själv väljer jag att trotsa tankar om förgiftning och kontaminering. Så jag äter en klyfta som jag doppar i honungen. Tänker att det är väl ungefär som med julen här hos oss. Då en gäst i ens hem måste äta en bit om än så liten som en chokladbit för att inte ta med sig julen ut. Lite senare hör jag kärringen skrikandes från diskrummet att den förbannade honungen sitter fast som klister på tallriken. Och jag, jag bara ler.