Du är kirurgen som kan bränna bort blodådrorna från mitt fönster
Vad som än sker är du den kedjan runt min hals släpar efter sig

Nyckeln till mina händer som du lovat att inte gå till jorden med ensam
Kan jag tro på att du inte lämnar mig som jag redan blivit lämnad

Drick alla de färger vi försöker blanda till något annat än karmosinröd
Ur hålen där våran kalk står i väntan på antingen livet eller något

Vråla tillsammans med mig att det som älskas av andra inte är av värde
Så vi kan finna tilltro i de gamla havet och uråldriga bergen vid fötterna

Tecknen hör till det som skämtsamt och skamligt omöjligt kan förstås
Och vi bildar dem utan eftertanke på vad våran s[c]yn förlorar i utbyte

Vad är vi om inte oändligt och evigt så lika varje paranoid mardröm
Jag vill inte vinna din glädje, jag önskar bara inte förlora dina tårar