Hon satt där hon satt 

ensam i sitt rum

med sneda fingrar

sedan länge stum

men virka gick bra 

och hörseln var god

så grändens röster

höll upp hennes mod

med sockor på hög

och fönstret på glänt

blev dagar till år 

men hoppet var tänt 

att någon en dag 

från sorlet brast ut

och sjöng om den kväll 

då allting tog slut

om morgonens själ

och stumhet försvann 

det blev aldrig kväll 

och sagan var sann

men ingen tog ton

och kvällen tog vid

men hörseln var god 

och än fanns det tid