Jag var alltid upptagen
med att vara avtrubbad,
nedslagen

Vart befinner sig livet nu?
På en orolig platå
till vänster om skogen
höger om berget
inuti flagnande väggar
Jag kastar sten på mitt hem
som ser tillbaks på mig,
ropar
någonting..
allting?
ingenting.

Nu exploderar världen
i en skrämmande takt
medan vi fortsätter
växa oss mindre,
det fyller vad vi är
med hav
med supernovor
och människor

Jag är en bikupa,
en irritation av en ihållighet.
En bristande säck
att fylla ut tills jag inte bryr mig längre.
Tusen träd brinner nu på min gård
lågor slickar sig in i mina ögon
och jag vill inte släcka,
det är trivsamt
och mörkt ändå.

En dag
hoppas jag glömma
att morfar alltid metade
utan agn.