dagarna blir allt mer smärtsamma

då någon så tydligt har räknat dem

långt i förväg utan min vetskap

när hjärnan snart bara är

en porlande vind i proteinträsket

då den redan börjat ställa till

så mycket onödig förvirring

med att gömma saker för mig

i något spel som inte finns

någon nyckel till att finna

återigen hamnar jag här

i att bara låta allting vara

som det är fast oron

sorgen likaså växer hotfullt

utmanande precis som om jag

i fickan har ett samurajsvärd

men det har jag inte

jag är bara en liten vanlig typ

av blod och mjukt kött

lätt för motståndare

att förgöra

och det där huset som 

benämns apotek ropar till mig

att hämta piller

men det är mest på skoj

mest socker i dessa

och biverkningar 

av känd och okänd sort

för varje hjärtslag

kommer befrielsen närmare

men det blir förmodligen

en väldigt smärtsam resa

för alla och envar

som får åka med

på detta hotfulla tåg

om man inte hoppar av

i fallskärm i värsta farten

då kan man ha tur

att få de tunga ögonlocken

slutna för alltid