Våren var vacker det året du fick mig att lätta från marken. Våren var vår, den var till för oss. Den var till för kaffe och cigaretter på rasterna och den var till för att försiktigt och hemlighetsfullt fråga efter dig i grupprummen i korridoren där hela klassen satt. Jag tänkte att ingen förstod men det gjorde de nog, allihopa. Våren var till för oss det året, då du gav mig energin, livslusten och glädjen tillbaka. Du skjutsade mig på cykeln om natten och jag satt på pakethållaren, rökte och kände mig så himla fri. Som om vad som helst var möjligt. Vi stod på dansgolv och hånglade i alla hörn, vi sjöng högt när ingen var i närheten och när alla var i närheten, för vad spelade någonting för roll? Du höll ju min hand om kvällarna. Våren var till för oss, när vi satt på ditt tak trots att du är höjdrädd, för att det var soligt och himlen var klarblå. Du köpte jordgubbar åt mig och lät mig sitta bredvid och titta på när du bytte däck på din cykel och sedan fick jag klättra in genom ditt fönster för att hämta rätt verktyg. Våren var till för oss, under varma dagar och inte alls så mörka nätter. Vi stod utanför hamburgerrestaurangen vid halv fem en morgon efter en kväll full av dans och vin och himlen var ljus. Det är det vackraste som finns i hela Sverige. Den ljusa himlen en tidig morgon, eller sen natt. Och det var våran vår, när vi låg hopslingrade i din soffa och jag skrattade högt åt dina skämt och grät försiktigt när hjärtat gjorde ont. Men det gjorde ingenting, så länge du var bredvid. Våren var till för oss och solen lyste bara för oss när vi la veckor på att riva varandras murar och ta oss in i varandras innersta. Det var våran vår och jag gav dig hela mitt hjärta, sa att det är ditt att behålla. Då var det våran vår och min värld var din.

Nu är det vinter och jag har bara fått tillbaka den delen av mitt hjärta du inte kunde laga. Och det gör så ont. För då var det våran vår och nu är det min egen vinter.
Men jag vill inte ha den.