Skomakaren kan inte sluta när han vill,
inte förrän han sett till, att alla sulor han format
har blivit fågelsjälar och var och en, fått en egen flock.

Det är de han förbereder
när han en sista gång, i farstutrappen spänner sina skosnören
metodiskt
en gång till
fullt medveten om att även dessa
en dag måste få vingar.

Det är kanske först då som skomakaren först kan
försvinna,
på riktigt försvinna.

Just så som lanthandeln i byn, han ska till att passera
nu mer ett övergivet sjörövarskepp i tegel och trä
med de kvarvarande pensionärerna som
skygga, gråa fiskar i de fadda huslängorna intill.

Skomakaren lyfter dock inte hatten till farväl, för denne vet
att ett liv bäst bevarat, är ett liv oavslutat
ett visst mått av mysterium är bättre än att förtvina.

Bättre så, tänker han, än att spendera evigheten som ett namn på en gravsten.

Kanske blir det damen, som brukade klippa hans hår
eller hans kamrat, var buteljer ännu skräpar uppfartsvägen
som finner huset övergivet och skomakaren som
bortblåst.

Då vänder de
damen, med saxen snurrandes runt långfingret
och hans kamrat, nu dyster med de gröna och lila påsarna
en sista gång
ser huset, redan i full färd med att bli en del av det som
försvinner
och hör en kör av
nykläckta fågelungar.

Skomakaren kan inte sluta när han vill.