I bland så ivrig som barnet för att sedan vända långt in i mig själv.
Jag glömmer dagen och solljuset, glömmer skrattet.
Bara för att åter famla i det mörka, det enda som är kvar.
Morgonens utvilade hjärta slår nu eftermiddagens tunga slag.
Jag vill skrika,- men jag älskar!!
Älskar livet och vad det gör med mig.
Men ändå inte och tårar faller ner i den kalla snön.
Jag är kluven, mina känslor är krakelerade.
Min själ är splittrad av många delar..
Att laga ett sprucket hjärta tar sin tid...
..i bland en evighet.