„pick me, wie ein verdammter Daisy!“

det var grannarna, om man kan kalla dem
de
känner dem inte
annat än på sporadiskt artigt vis

hon är en musiker
han, vet inte vem han är
men hennes röst brukar tippa ned
mellan golvplanken
ett musikaliskt läckage
vi satt ofta under den
läckan
hennes musik, en trasig kran

-hon sjunger alltid om prästkragar
sa du, din tyska var alltid bättre än min

”behandla mig som en prästkrage du!
älskar
älskar inte”

kunde rudimentärt, först då
förstå
hennes sång
den liksom föll endera hit
endera dit
och
vi fick lära oss att leva med den musiken