orden räcker inte till och när du smsar vet jag inte vad jag ska svara så jag låter bli helt och hållet. två timmar senare ångrar jag mig och två dagar senare är jag hemma hos dig och sitter i din säng igen. det känns som vanligt men ingenting är som vanligt. du tycker att jag är vuxen, trodde att jag skulle gråta och skrika, men det känns inte längre. inte som i att det inte gör ont men jag vet att det inte är lönt att kämpa för jag vinner ändå inte- vinner ändå inte dig.

du vill ligga men jag säger nej, hinner bli arg innan du fattar och sedan går jag med orden "du vet vad du har förlorat nu va" för det är så det känns, du borde fatta vem fan jag är och vem fan du förlorar när du låter mig gå ut genom dörren utan att försöka fånga mig igen.

det finns viktigare saker än brustna hjärtan och killar som beter sig som skit men ändå kan jag inte låta bli att ångra och undra. du smsar och skriver förlåt, jag försöker förklara att det gör ont att veta att jag förtjänar någon bättre men det gör också ont att veta att det inte är du som är villig att slåss. jag trodde att du var villig att slåss för mig.

jag gråter inte men när jag ligger i sängen och stirrar upp i taket en måndagskväll vet jag inte om det är hjärtesorg eller ilska eller ångest som äter upp mig från insidan. kanske allt. kanske är det bara du.

orden räcker inte till. vinet bedövar inte som det borde. cigaretterna hjälper för stunden men inte mer och vänners kramar är bra men inte lika bra som dina och ingen annan låter mig röka i fönstret när jag fryser.

jag vet att jag är värd så mycket mer. det gör bara ont att veta att du inte tänker så.