Ensamma fester med äcklig öl
och du sa, "känn ingenting,
det här kommer bli världens
sorgligaste historia".

Sommarnätter i mordbrand,
vi sitter i alkoholistparken
inunder tistlar och en eldig himmel,
jag älskar det för bara en sekund.

Julafton och alla andra sover,
ingen gillar Kalle längre..
han kunde lika gärna varit död,
och livet går i repris.. repris..

Natt och dagar utanför tid och rum,
ljus kastas över allt det värdelösa
ovanpå våra tygskor, i huvudet.
En stund senare är allt borta.

Våra ådror är så otroligt magra,
pumpar allting tillbaks till ensamheten.
Kvällen är snart över som spriten,
hur ska vi kunna mata våra svälthjärtan?