Nostalgi, längtan till ett idealiserat för­flu­tet, är en folkrö­rel­se. Unga vuxna älskar alla fula men ty­pis­ka ut­tryck för sin ungdom, som åttiotalskläder, arti­fi­ciella efterrätter och Dal­­las. Människor i alla åldrar klär ut sig som Elvis och and­­­ra femtiotalsikoner. Andra söker sig till tidigare epo­ker, som sjuttonhundratalet eller vi­kinga­­tiden. Till och med avskyvärda perioder, som nazitiden eller DDR, åter­upp­­väcks i rosiga versioner. Gammal tek­­nik, som vinyl­ski­vor åter­­upp­li­vas. Det rationella vore att spe­la gammal mu­­sik på ny tek­­nik eftersom teknik, till skill­­nad från mu­sik, går fram­åt med tiden. Många gör dock tvärtom, och spe­lar ny mu­sik med gammal teknik. Ret­ro­­klä­der är hett, gam­­la bil­mo­del­ler tas i produktion igen och gam­malt form­­­­språk an­vänds i nya produkter. Nya kläder och möb­ler tillverkas så att de skall se slitna ut. I Stock­­holm ser ny­­­byggda bo­stads­om­rå­den ofta ut som om de var från tret­­­­tiotalet. Jag undrar vad som lig­­ger bakom. Är det den vanliga jak­­ten ef­ter det egna, det som de­finie­rar oss? I en värld allt­­mer do­minerad av mass­­­tillverkade, all­deles iden­­­­tiska pro­dukter, söker vi nå­­­got som är per­sonligt. Flyd­­­da pe­­rio­­der är trygga. Lik­som döda släktingar och äls­ka­­­de äger vi dem och kan gö­ra vad vi vill med dem. De blir pre­­cis som vi vill ha dem. Men nostalgin är okri­tisk ? man sväl­jer det dåliga med det go­da, tram­set med det an­vänd­­bara. Alla epo­­ker har sina go­da sidor ? jag öns­kar vi kunde ta tillvara dem och begrava resten.