Självbiografisk betraktelse
Den man är”Det är dyrt att vara rik”, sa farfar. I påskas sprang ett rör läck i mammas och pappas stuga på Stenungsön. Medan rörmokarens assistent fixade läckan frågade rörmokaren mamma om hon var släkt med familjen Dickson, som hade alla palatsen i Göteborg. ”Jo”, sa mamma, ”det är min mans släkt.” De pratade om detta ett slag och sedan såg rörmokaren sig om i stugan och gjorde en konstpaus. ”Ja, det är ena från slott till koja då, kan man säga!” Som barn funderar man inte så mycket över sociala skillnader - i varje fall inte sådana man inte själv lider av. Några av mina kompisar bodde i små lägenheter, några i större och en del i villor. Det var som att vissa hade rött hår, andra blont. Hos farmor och farbror Carl fanns det en veritabel stab av tjänstefolk - kokerska, husor, barnsköterska, chaufför, gårdskarlar, jaktmanskap och andra. En gång var farmor på framsidan av Hemmets veckotidning vid sitt festdukade bord på Ekolsund och inne i tidningen var det ett reportage om henne som värdinna. Även mormor och morfar hade både chaufför och kokerska ? och inhyrd hjälp så snart det var en större middag. Antagligen förstod jag att det inte var så för alla men för mig betydde det inget. Jag minns när min kompis Connys föräldrar nån gång i mitten av sextiotalet köpte familjens första bil, en blå Folkvagn. Hans mormor och morfar kom för att se den, och hela familjen stod länge beundrande runt bilen. Connys pappa, som var jobbare på ABC-fabriken, tvättade och putsade den varje söndag. Det var uppenbarligen något mycket betydelsefullt för dem. Jag minns hur min vän Magnus skrattade när han såg det och jag skrattade säkert jag med. Alla vuxna jag kände hade bil, det var lika självklart som att det fanns någon i köket som lagade maten. För mig var vördnaden inför en bil ? en folka, dessutom - obegriplig. Mammas oro fanns i bakgrunden hela min uppväxt. När brännaren till pannan gick sönder kändes det som om vi var på väg att hamna på gatan. I efterhand förstår jag att det inte var så. Pappa tjänade bra och hade ärvt pengar så att vi inte behövde låna så mycket till huset på Stenungsön och villan i Nacka. Dessutom hade han järnkoll på familjens ekonomi. Mammas oro var verklig men hade mycket mer med hennes inre kemi än utgiften för brännaren att göra. Kanske var den ändå nyttig för oss? En påminnelse om pengars betydelse och trygghetens bräcklighet som var en sann bild av tillvaron, även om just vi var skyddade av arv och kontakter. Förutom besök på Ekolsund, som var glesa eftersom mamma aldrig trivdes där, levde vi under min uppväxt inget överklassliv. Våra bilar var enkla och oftast köpta begagnade. Mamma och pappa delade en 33-centiliters flaska Lyckholms lättöl till middagen. Vi bodde först i hyreshus och sedan i en ordinär villa i ett medelklassområde. Att vårt hem var fyllt av antikviteter såg jag som uttryck för preferens snarare än klass. Det var först när pappa berättade, nån gång i mina tidiga tonår, att hans farfar Robert en gång varit en av Sveriges rikaste, som jag förstod att min bakgrund var ovanlig. Jag tyckte det var ballt. Fast samtidigt var det försmädligt att han förlorade nästan allt i en krasch strax efter sekelskiftet. Då fick han sälja Lessebo bruk och palatset Överås, sin majoritetspost i Svenska Dagbladet, sin sjättedel av Göteborgs bank och mycket annat. Fast han lyckades rädda undan tillräckligt mycket pengar för att även farfar och hans bror skulle vara rika hela sina liv. Kontrasten mellan detta och min vardag var stor. Jag kunde inte göra något med insikten om min bakgrund mer än att inför mig själv använda den som ett belägg för att jag var speciell. Det var först ungefär när jag flyttade hemifrån som mamma och pappa började leva elegantare. De bodde i den mer representativa villan i Saltsjö-Duvnäs och pappa blev VD för Anticimex. Han fick bättre möjligheter att göra privata affärer, och på det sättet öka sin förmögenhet. För dem måste det ha varit en hemkomst. Efter tjugo år i medelklassexil var de tillbaka i någon som i varje fall liknade de förhållanden de kom från. Framgången gjorde också pappa till en mer harmonisk människa. Själv har jag alltid haft pengar. Jag har sett till att anpassa mina utgifter efter min lön, fast det är ju praktiskt att ha en ärvd aktieportfölj som reserv. Även annat har varit enklare för mig än för mina vänner. Pappa har till exempel genom kontakter kunnat fixa fram ett antal hyresrätter i Stockholms innerstad som vi tre syskon har passerat igenom och använt som grundplåt till våra senare boenden. Däremot har jag sällan haft nytta av mitt namn eller min bakgrund i överklassen i yrkeslivet. Där har jag helt enkelt inte haft speciellt mycket med andra ur min klass att göra. Det har bara känts som ett besvär att förklara varför jag heter ”Piter” och inte Peter. Privat har jag däremot ibland mötts av en mystisk välvillighet, för att inte säga familjaritet, från främlingar. Det brukar visa sig att de har någon gammal Dickson i familjeträdet eller har legat i Lundsberg med någon släkting till mig. Eller så har de bara koll. Förresten behöver de oftast inte ens höra mitt namn för att veta på ett ungefär var de har mig. På något vis kan jag koderna. Jag är rätt bra på att anpassa mig till olika sammanhang men tillsammans med klassfränder kan jag slappna av. Min inställning till den klass jag kommer ifrån är kluven. Jag ogillar dess livsstil och manér. Vissa sammanhang har jag aktivt valt bort, som herrklubben mina förfäder har tillhört i tvåhundra år. Men makten och härligheten under de fornstora dagarna fascinerar mig. Vetskapen om min hemhörighet är en trygghet och ett vaccin mot sociala mindervärdighetskänslor. Det är naturligtvis trevligt att det är just överklassen man kan vända ryggen. Mitt medvetna jag tror på jämlikhet. Samtidigt samlar en annan del av mig argument för att bevisa att jag är bättre än andra, vilket är klasskänslans kärna. Det är inte ett drag jag tycker om men det är bara när jag är medveten om det jag kan kontrollera det. En sak min bakgrund har lärt mig är att varje privilegium man har snart ter sig som en rättighet. Jag kan se det hos människor runt mig, i olika samhällsskikt, och jag kan se det i mig själv. Det man har fått ? genom tur, skicklighet eller nåd ? känns snabbt som en självklarhet. ”Rättvisa” är allt som gör att man kan behålla det. Det är intressant att se hur även intelligenta, upplysta personer kan ta till ohållbara resonemang för att bevisa att ett förhållande som gynnar dem är en naturlag och ligger i allas intresse. De hycklar inte ens. Detta är ofta tydligt hos européer som har levt några år i u-länder. Rasismen kryper alldeles naturligt in i alla utom de politiskt och mänskligt mest medvetna. Egenintresset är ofta starkare än både logik, fakta, fantasi, medkänsla och moral. Det är en fundamental mänsklig egenskap som inte är begränsad till någon viss klass. De förändringar som skedde i Sverige under efterkrigstiden berövade oss i den gamla överklassen en del av våra privilegier. Det sägs att morfar fick fler kronor i sitt lönekuvert, efter skatt, som ungkarl på trettiotalet än som vice VD på SKF med fem barn. Samtidigt innebar förändringarna att nya generationer slapp så grymt begränsade liv som Selmas, hans kokerskas. Omfördelningarna möjliggjorde ett rättvisare Sverige som är friare och bättre att leva i för nästan alla. I slutänden kanske till och med den gamla överklassen har fått det bättre. Mycket tyder på att ett strikt uppdelat klasssamhälle är begränsande även för dem som rent ekonomiskt gynnas av det. Även fångvaktarna blir fria när fångarna släpps. I varje fall är jag säker på att min familj inte har berövats något väsentligt av att bo i en liten stuga på somrarna snarare än i ett tiorumshus med egen strand och tjänare.
Prosa
av
Peter Dickson
Läst 504 gånger och applåderad av 1 personer Publicerad 2015-05-02 10:45 |
Nästa text
Föregående Peter Dickson |