Nu närmar jag mig dessa mäktiga portar, massiva pelare .. iskalla korridorer, som leder till ändlösa tomrum. Efter dessa spända heta nätter, så småningom släpps jag .. ut i evigheten.
Det känns, och det ilar i hela min varelse.
Jag vill inte ge mig av, inte i det här skicket men Gud vare mig trogen.
Och fortsätta kommer jag allt – oavsett vilken vändning detta bisarra slut tar – fortsätta i min hjärtas sveda vandra på blomstrande fält, under soliga morgnars hoppfulla fröjd till stjärnhimmelens uppvaknande.
Jag ska lova mig själv, och trots denna packning till börda ska jag gå uppför soliga kullar och kyliga öknar – i klimatförändringar som gett löften om nattimmarnas bistra men upplysta vintrar och somrars kvävda lust men lekfulla miner, doftande oaser.
Gud, slit upp mina sinnen. Så in tacksamheten, i var syndig lem och få tyst på deras desperata rop.